Här är livet som förut.

Semestern har börjat för oss

och livet känns faktiskt ganska som vanligt.

Sådär som förut.

Hampus känns nära här

och med allt liv i hans bilder

så kan jag omöjligt få in att han är död.

Inte ens när jag skriver ordet

så känns det som en sanning.

Som att han fortfarande är hos sin pappa.

Minns fortfarande ungdomen på jobbet

som i affekt frågade hur det skulle kännas

om mitt barn åkt iväg.

Om jag inte visste om jag skulle se honom.

Någonsin.

Nu när min hjärna fortfarande tänker

att Hampus är hos sin pappa

så är jag fortfarande övertygad om samma.

Det hade känts bättre om han åkt iväg

till ett annat land

för att utvecklas och få det bättre.

Även fast jag fattar hur jobbigt det är också.

Om man är i den sitsen.

——–>

Vi har det i alla fall superbra här.

Barnen leker med kusinerna.

Hoppar i studsmattan.

Jagar varandra.

Leker med dockor.

Umgås och trivs framförallt.

Livet ska vara såhär.

Hur spenderar ni sommaren?

Jag har ju en enorm semester framför mig.

Älskar sommaren.

Har alltid gjort det.

Och ser framemot denna.

Kanske jag vaknar till liv igen?

Tillsammans med barnen.

Kanske.

Mysig aktivitet!

För några dagar sedan hade vi bio hemma.

Det blev en riktig heldags-aktivitet.

Första delen av dagen pga tjat

och skavsår i mammas öron.

Andra delen pga förberedelser.

Vi gjorde en prislista.

La popcorn i pappersmuggar

och chips i små papperspåsar.

Såklart behövde vi också pengar

och de pysslades och pryddes.

Sen släckte vi alla lampor

förutom den över kassan.

När alla hade handlat sina saker

av stora flickan i huset

så var det dags att sätta sig.

Inte i soffan

utan på en madrass nedanför.

Och på kuddar

för speciella sittplatser.

Amira såg inte så mycket av filmen.

Hon ville istället fortsätta stå i kassan.

Det var en super-aktivitet faktiskt.

#parentinghack ❤️

Efter ungefär 5 ”uthällningar” av snacks

och minst lika många spill av Festis

så blev det sängdags 👍

Skapa nya traditioner inför julen.

“And when those blue snowflakes start falling
That’s when those blue memories start calling”

Det som går att läsa en hel del om

är vikten av att skapa nya traditioner.

Där den döde ändå är delaktig.

Det står tex om att tända ljus.

Eller lämna en tom tallrik

på julbordet.

Den känns märklig.

En annan sak som var lite kul

som egentligen passar alla

var att ha en duk (tvättbar)

med vattenfasta pennor

och skriva ner minnen på.

Sen kan man ha den varje år

och skriva nya.

Det kanske är något vi kan göra.

Förra nyår gjorde vi en burk

och skrev lappar med önskningar inför 2018.

Hampus önskan var att vi skulle vara tillsammans.

Familjen.

En ny familjetradition vore

kanske att hedra hans önskan.

Få honom att leva kvar.

Kanske det märks

Min desperation?

Varje lite halmstrå

För att han ska minnas.

För att få honom att leva vidare.

Tuff kärlek.

”Du bär fröet till nått stort inom dig,

men du måste ta rodret

och lägga ut din egen kurs,

och hålla den

hur det än stormar.

När den dagen kommer

dina segel ska synas i sömmarna

och du ska visa vad du går för,

då hoppas jag att jag är där

och får sola mig

i strålglansen omkring dig.”

Det här citatet kommer

från en av Hampus favoritfilmer.

Från när han var mindre.

Filmen handlar en pojke

vars pappa lämnar familjen.

Han växer upp till en ”fuck-up”.

En sån som samhället dömer ut.

Sen åker han på en resa med ett skepp.

Möter en man

som är hård men kärleksfull med honom.

Pojken lyckas och mår bra

för en gångs skull i livet.

Sen händer en sak på skeppet

som gör att gamla känslor av misslyckande

sköljer över honom igen.

Då säger mannen det där citatet ovan.

Och det har hängt med mig.

Med oss.

I uppfostran.

I tankesätt.

Jag skickar ut det nu.

Till alla som just nu behöver.

Tänk om alla ungdomar som döms ut.

Fick möta personer med det tankesättet.

Filmen heter Skattkammarplaneten.

Och finns ju även som en bok

som då heter Skattkammarön.

En roman av Robert Louis Stevenson.

Hampus talade med ögonen.

Hampus har en egen insamlingsbössa.

För Musikhjälpen.

Ser honom precis framför mig.

Precis så stolt

som när han tagit de där bilderna.

Han hade precis klippt av sitt hår

till förmån för sjuka barn.

För de som behövde det mer än han.

Många reagerade på fotona.

Därav jag.

Såg dem först på Facebook.

Frisörsalongen hade lagt ut dem.

-”Wow”.

-”WOW, det är Hampus!”

Det är svårt att beskriva hans reaktion

när jag sa att jag trodde det var en modell.

Ett leende.

Men Hampus talade med ögonen.

-”Jag kanske ska bli modell” sa han.

Finurligt.

Och så kom han och satte sig bredvid mig.

I soffan.

Och lutade sitt huvud mot min axel.

Sådär som han alltid gjorde.

Och jag brukade alltid säga

att du kan bli vad du vill.

Så länge du är beredd

att kämpa för det.

Nu fick han inte den chansen.

Men i hans minne kan vi göra mycket.

Och jag hoppas han blir lika stolt

för allt som sker härnere.

Jag ser ett ljus, men når det inte.

Det är en försvarsmekanism tror jag.

Att rymma in i kreativitet.

När jag mår sämre gör jag så.

Då verkar det

som att motivationen styr mig.

En chef sa det till mig en gång.

Men egentligen mår jag då ganska dåligt.

Och flyr in i den plats i min hjärna

där ett ljus brinner.

Så fungerar jag.

Och just nu kämpar min hjärna

för att tända det där ljuset.

Det finns några saker.

Jag vill att min blogg ska bli en låt.

En äkta

rörande

känslosam.

Problemet är att jag inte kan skriva.

Inte låtar i alla fall.

Inte musik.

Min syster tände tanken på en minnesfest.

På årsdagen.

Den dagen som skrämmer mig.

Den 2 februari.

Min födelsedag.

Hans dödsdag.

Jag har själv ju skrivit om produkter.

Där vinsten går till insamling.

Kanske till projekt för klasser som strular.

Till klasser

som behöver det där kittet som han var.

Jag behöver tända ett ljus.

Jag ser ett framför mig.

Jag får bara inte tag i det.

Så smart du är, I admire you!

Jag blev paff.

För det kom så från ingenstans.

Och nånstans har jag tappat tron.

Den allra viktigaste tron.

Den på mig själv.

Men så förklarade min vän.

På ett sätt så jag faktiskt också kände det.

Det är svårt att se sig själv

med andras ögon,

men den här gången så kunde jag det.

”För att jag

aldrig har känt/träffat någon

som kan utrycka sina tankar

med så bra beskrivning.

Jag får så många A-ha moments

från dina texter.

Det är ett måste

att man är smart för att kunna göra det.

Sen, hur du hanterar barn och man

och med allt skit som händer

(sjuka barn, magkatarr, mörka dagar).

På nått sätt tar du dig upp.

Du gråter och mår dåligt

och det är bara DU som riktigt känner

och går igenom helvetet,

men tar inte glädjen,

av att vara med sin mamma,

ifrån Amira och Maryam.

Det är som flera olika personer

som lever parallellt.

Hur kan man inte se upp till det?”

Låter det ego om jag mår bra av sånt?

Boostar mitt mående.

Som en injektion.

Tack Sandra, du är fantastisk!

Drömmar.

Det låter nog märkligt.

Jag tycker det i alla fall.

Att jag drömmer.

Inte sådär på nätterna,

utan drömmer om livet.

Mål för framtiden.

Kanske intellektualiserar jag?

Sorgen alltså.

För när jag tänker efter

så verkar det vanligt.

En nära anhörig dör,

så man avslutar en dålig relation.

Som exempel.

Man omvärderar livet.

Jag har också märkt

att jag omvärderar situationer.

Men framförallt mitt eget värde.

Och min egen åsikt.

Ibland tolkar jag det som ilska.

Som jag har skrivit förut.

Men det är nog inte ilska.

Bara att jag slutat acceptera.

I alla fall lika mycket som förr.

Jag kan undra

varför jag ska stå tillbaka

och tycka att jag är värd mer.

Tycka att det är så dumt

att jag inte kräver min plats.

Och springer efter min drömmar.


Hej Hampus!

Det var längesen jag skrev till dig.

Hoppas du inte tror att jag glömt.

Vad gör du?

Här i Spanien är allt detsamma.

Förutom att du inte är här.

Du hade älskat vädret tror jag.

Du som inte gillade värmen.

Jag tror du hade busat med Amira.

Sprungit på gräset.

Sen satt dig ner bredvid mig.

Lutat huvudet på min axel.

Och jag tillbaka mot dig.

Jag minns hur du brukade göra så.

I soffan.

Herre jisses.

Jag ser nånstans ett liv utan dig.

Att jag kommer klara mig.

Blir du ledsen då?

Det vill jag inte.

Du kommer ju alltid vara den första

som sparkade i min mage.

Som skapade de där fjärilarna.

Bara för att jag fick vara en mamma.

DIN mamma.

Alldeles speciell på det viset.

Men dina små systrar behöver mig.

Förstår du det?

Jag tror det.

Var inte ledsen, älskade Hampus.

Du finns alltid med oss.

Jag ska klara det här.

Ett av mina mål här i Spanien

är att komma igång med motionen.

Det är ju så mycket lättare

när vädret är på ens sida.

Igår tog jag min första riktiga promenad.

Ensam.

Med musiken som enda sällskap.

Jag är långsam.

Och jag sorterar tankar under tiden.

Så jag grät på vägen hem.

Och när jag kom hem

kom min farbror fram hit.

Kramade om mig och frågade:

”Hur mår du, Maja?”

Och då kom tårarna lite till.

Men tårar är bra.

Känslor är fantastiskt.

Och promenaderna?

De har jag bestämt

ska få mig framåt.

Fysiskt.

Psykiskt.

Mentalt.

Strategier och mål.

Jag ska klara det här.


Påminner om insamlingen i Hampus minne! PayPal och Facebook ”Vi hedrar Hampus” samt swish 0723-000667. Går till Barncancerfonden, Friends och Min stora dag.

Kraften inom mig.

Wow. Så stark jag är.

Och jag är det.

Många har faktiskt sagt det förut.

Men jag tror inte att jag har insett det ordentligt.

Förrän nu.

Ibland är jag så rädd

för att jag ska vara stark nu.

När alla förväntar sig att jag ska braka ihop.

Och sen braka ihop

när ingen förväntar sig.

Eller förstår längre.

Men i alla fall för nu.

Så vill jag hylla mig själv.

För allt som jag orkar med.

Det finns så enormt många vägar att gå.

Att välja.

När man förlorat sitt barn.

Och just nu känns det som att jag valt ljuset.

Jag har valt framtiden.

Det är en sjukt svår kamp.

Som en ondskefull djävul

som vill äta upp mig.

Men jag vet

att det kommer bli bättre.

Att jag har valt framtiden

innebär inte att jag mår bra.

Att jag har glömt.

Att jag har det lätt.

Att jag inte många stunder

vill till Hampus.

Så jag får vara med honom.

Vara hans mamma.

Där han är.

Tänker ofta att flickorna har sin pappa.

Att Hampus inte har någon.

Och behöver mig.

Men jag vet

att jag kommer ha det bra sen.

DET är att välja.

Att välja framtiden.