Valpnamn som om du levt…

Igår satte vi oss ner för att välja namn.

Det var ju jättesvårt.

Vi ville ha ett tema.

Eller ville vi det?

Städer?

Kändisar?

Direkt från listor på hundnamn?

När Ihsan och de andra gick ut

så slog det mig.

Hampus.

Om han levt idag

så hade han haft stor del i det här.

Vad hade han valt?

Förmodligen hade han haft svårt med det.

Som när vi skulle välja namn till systrarna.

Sen tror jag det hade kommit.

Marvel.

Star Wars.

Sagan om ringen.

Hans stora favoriter.

Därför har vi valt nu.

Namn till alla valparna

med Hampus som tema.

Så de 12 små valparna ska heta:

Gimli

Frodo

Hellion

Logan

Legolas

Fury

Shanna

Nova

Zola

Estel

Amora

Moria.

Det är för dig, Hampus.

Precis som om du levt.

Sådär som Ida Backlund.

Jag märker att många av mina inlägg

handlar om de kraftiga svängarna.

Men nånstans lär jag känna mig själv nu.

Också.

Det blir som en bearbetning av tiden som är.

Den Maja som fanns förr.

Hon minns jag knappt.

Jag försöker plantera blommor.

Sådär som Ida Backlund.

Men det är svårt att få dem att växa.

Jag längtar efter livet.

Sådär som det var.

Jag har nånstans börjat inse

att det måste ske utan.

Utan honom.

Men jag vill leva.

Drömma.

Jag vill bli jag.

Sträva.

Utvecklas.

Tillvarata min stund här.

Tills jag får träffa honom igen.

Mysig aktivitet!

För några dagar sedan hade vi bio hemma.

Det blev en riktig heldags-aktivitet.

Första delen av dagen pga tjat

och skavsår i mammas öron.

Andra delen pga förberedelser.

Vi gjorde en prislista.

La popcorn i pappersmuggar

och chips i små papperspåsar.

Såklart behövde vi också pengar

och de pysslades och pryddes.

Sen släckte vi alla lampor

förutom den över kassan.

När alla hade handlat sina saker

av stora flickan i huset

så var det dags att sätta sig.

Inte i soffan

utan på en madrass nedanför.

Och på kuddar

för speciella sittplatser.

Amira såg inte så mycket av filmen.

Hon ville istället fortsätta stå i kassan.

Det var en super-aktivitet faktiskt.

#parentinghack ❤️

Efter ungefär 5 ”uthällningar” av snacks

och minst lika många spill av Festis

så blev det sängdags 👍

I nuet där vi lever.

Här sitter jag i morgonrocken,

fortfarande lite febrig.

Amira äter frukost framför IPaden.

Sådär som hon inte borde.

Men vem är perfekt förälder

när man är sjuk?

Enligt rapport har Maryam kräkts.

Och efter en vecka av diarre;

Hur länge

kan man ha magsjuka egentligen?

Nån som vet?

Dessa dagar har jag både ätit socker

och totalt lagt ner allt vad rörelse heter.

Men det får man väl också

när man är sjuk.

Och barnen är det.

Och man är ensam förälder hemma.

Jag-stark 2019 känns långt borta

men samtidigt handlar det väl också

om att ta hand om sig själv

att lära sig lyssna på kroppen

att ta livet som det kommer.

Så därför sitter jag här i morgonrocken

Amira ser IPad

samtidigt som hon äter frukost

Och bara tar hand om oss.

I nuet.

Jag-stark 2019

får handla om det jag behöver.

I den där vanligheten.

Haha.

Så känns det.

Så nervös har jag varit för att fira jul.

För gråten på julafton.

För saknaden.

För att se glädjen och känna stinget.

Det där hemska hugget.

Av sorg.

Men ändå längtat för barnens skull.

Amiras i alla fall

som längtar så till julafton.

Och alla julklapparna.

Och helt plötsligt skrattar livet

oss rakt i ansiktet.

Igen.

Magsjuka.

Låter jag bitter?

I förrgår kräktes Maryam första gången.

Igår kväll kom det igen.

Min mage är kaos.

Och jag har ordentlig yrsel.

Däremot verkar Amira må bra än.

Och Ihsan.

Men jag bara känner:

”God jävla jul”.

Jag kämpar ju så för att vara positiv.

Önska god jul till alla

och vara en sån där vanlig människa.

Men magsjuka var väl lite att ta i

i fråga om den där vanligheten.

Skapa nya traditioner inför julen.

“And when those blue snowflakes start falling
That’s when those blue memories start calling”

Det som går att läsa en hel del om

är vikten av att skapa nya traditioner.

Där den döde ändå är delaktig.

Det står tex om att tända ljus.

Eller lämna en tom tallrik

på julbordet.

Den känns märklig.

En annan sak som var lite kul

som egentligen passar alla

var att ha en duk (tvättbar)

med vattenfasta pennor

och skriva ner minnen på.

Sen kan man ha den varje år

och skriva nya.

Det kanske är något vi kan göra.

Förra nyår gjorde vi en burk

och skrev lappar med önskningar inför 2018.

Hampus önskan var att vi skulle vara tillsammans.

Familjen.

En ny familjetradition vore

kanske att hedra hans önskan.

Få honom att leva kvar.

Kanske det märks

Min desperation?

Varje lite halmstrå

För att han ska minnas.

För att få honom att leva vidare.

Tuff kärlek.

”Du bär fröet till nått stort inom dig,

men du måste ta rodret

och lägga ut din egen kurs,

och hålla den

hur det än stormar.

När den dagen kommer

dina segel ska synas i sömmarna

och du ska visa vad du går för,

då hoppas jag att jag är där

och får sola mig

i strålglansen omkring dig.”

Det här citatet kommer

från en av Hampus favoritfilmer.

Från när han var mindre.

Filmen handlar en pojke

vars pappa lämnar familjen.

Han växer upp till en ”fuck-up”.

En sån som samhället dömer ut.

Sen åker han på en resa med ett skepp.

Möter en man

som är hård men kärleksfull med honom.

Pojken lyckas och mår bra

för en gångs skull i livet.

Sen händer en sak på skeppet

som gör att gamla känslor av misslyckande

sköljer över honom igen.

Då säger mannen det där citatet ovan.

Och det har hängt med mig.

Med oss.

I uppfostran.

I tankesätt.

Jag skickar ut det nu.

Till alla som just nu behöver.

Tänk om alla ungdomar som döms ut.

Fick möta personer med det tankesättet.

Filmen heter Skattkammarplaneten.

Och finns ju även som en bok

som då heter Skattkammarön.

En roman av Robert Louis Stevenson.

Hampus talade med ögonen.

Hampus har en egen insamlingsbössa.

För Musikhjälpen.

Ser honom precis framför mig.

Precis så stolt

som när han tagit de där bilderna.

Han hade precis klippt av sitt hår

till förmån för sjuka barn.

För de som behövde det mer än han.

Många reagerade på fotona.

Därav jag.

Såg dem först på Facebook.

Frisörsalongen hade lagt ut dem.

-”Wow”.

-”WOW, det är Hampus!”

Det är svårt att beskriva hans reaktion

när jag sa att jag trodde det var en modell.

Ett leende.

Men Hampus talade med ögonen.

-”Jag kanske ska bli modell” sa han.

Finurligt.

Och så kom han och satte sig bredvid mig.

I soffan.

Och lutade sitt huvud mot min axel.

Sådär som han alltid gjorde.

Och jag brukade alltid säga

att du kan bli vad du vill.

Så länge du är beredd

att kämpa för det.

Nu fick han inte den chansen.

Men i hans minne kan vi göra mycket.

Och jag hoppas han blir lika stolt

för allt som sker härnere.

Jag ser ett ljus, men når det inte.

Det är en försvarsmekanism tror jag.

Att rymma in i kreativitet.

När jag mår sämre gör jag så.

Då verkar det

som att motivationen styr mig.

En chef sa det till mig en gång.

Men egentligen mår jag då ganska dåligt.

Och flyr in i den plats i min hjärna

där ett ljus brinner.

Så fungerar jag.

Och just nu kämpar min hjärna

för att tända det där ljuset.

Det finns några saker.

Jag vill att min blogg ska bli en låt.

En äkta

rörande

känslosam.

Problemet är att jag inte kan skriva.

Inte låtar i alla fall.

Inte musik.

Min syster tände tanken på en minnesfest.

På årsdagen.

Den dagen som skrämmer mig.

Den 2 februari.

Min födelsedag.

Hans dödsdag.

Jag har själv ju skrivit om produkter.

Där vinsten går till insamling.

Kanske till projekt för klasser som strular.

Till klasser

som behöver det där kittet som han var.

Jag behöver tända ett ljus.

Jag ser ett framför mig.

Jag får bara inte tag i det.

Så smart du är, I admire you!

Jag blev paff.

För det kom så från ingenstans.

Och nånstans har jag tappat tron.

Den allra viktigaste tron.

Den på mig själv.

Men så förklarade min vän.

På ett sätt så jag faktiskt också kände det.

Det är svårt att se sig själv

med andras ögon,

men den här gången så kunde jag det.

”För att jag

aldrig har känt/träffat någon

som kan utrycka sina tankar

med så bra beskrivning.

Jag får så många A-ha moments

från dina texter.

Det är ett måste

att man är smart för att kunna göra det.

Sen, hur du hanterar barn och man

och med allt skit som händer

(sjuka barn, magkatarr, mörka dagar).

På nått sätt tar du dig upp.

Du gråter och mår dåligt

och det är bara DU som riktigt känner

och går igenom helvetet,

men tar inte glädjen,

av att vara med sin mamma,

ifrån Amira och Maryam.

Det är som flera olika personer

som lever parallellt.

Hur kan man inte se upp till det?”

Låter det ego om jag mår bra av sånt?

Boostar mitt mående.

Som en injektion.

Tack Sandra, du är fantastisk!