Sälja till förmån för barnen..

Jag vill sälja mer produkter.

Som kalendern.

Till förmån för barns rätt till trygg skolgång.

Precis nära mig

geografiskt sett

så har en ungdom tagit självmord.

Precis alldeles nu.

Så hemskt.

Och jag lider med föräldrarna.

Den jävla hemska tiden de går igenom nu.

Fasansfullt.

Jag önskar att alla läste min blogg.

Inte som en bibel

som att jag nånsin gjort allt rätt

eller reagerat på det sätt man ska

men som nåt att hålla i handen

när livet är så fruktansvärt kaos.

Hursomhelst behövs allt vi kan göra.

För barnen.

För ungdomarna.

För alla de som mår dåligt

som behöver en boost.

Önskar mig en stiftelse

där man kan söka pengar

eller möjligheten att göra en dröm verklig

ett möte man önskar sig

nåt som kan ljusa upp den mörkaste tillvaro.

Jag vet ju att Hampus kunde vara sådär.

Prata med den som satt ensam.

Pigga upp.

Glädja.

Jag skulle vilja ha tips.

På vad man kan sälja.

Kalender igen?

Andra produkter?

Hjälp 🙂

Det finns en människa inuti.

Jag ser en människa inuti mig.

Hon är mamma.

Hon syns alltjämt.

Hon har tappat det.

Av sorg.

Hon är rödgråten.

Hennes hår är långt.

Svart.

Hon har en klänning.

Sönderriven av väder och vind.

Jag ser hur stormen i regnet

får den att fladdra.

Det rinner tårar ned för hennes kind.

De är svarta av mascara.

Hon skriker.

Våldsamma.

Hjärtskärande skrik.

Skrik som gör ont.

I henne.

I den som hör.

Hon sparkar och slåss vilt omkring.

Hon är så arg.

Förtvinande förtvivlad.

Jag ser hennes hjärta.

Det går i bitar.

Tusen bitar flyger som i en explosion.

Sen blir hjärtat helt igen.

Bara för att krossas igen.

Om och om.

Som en fågel Fenix.

Den där mamman syns inuti mig

varje gång jag tänker på Hampus.

Den där mamman hon är jag.

Men hon kommer inte ut.

Hon finns därinne.

I den där vanligheten.

Haha.

Så känns det.

Så nervös har jag varit för att fira jul.

För gråten på julafton.

För saknaden.

För att se glädjen och känna stinget.

Det där hemska hugget.

Av sorg.

Men ändå längtat för barnens skull.

Amiras i alla fall

som längtar så till julafton.

Och alla julklapparna.

Och helt plötsligt skrattar livet

oss rakt i ansiktet.

Igen.

Magsjuka.

Låter jag bitter?

I förrgår kräktes Maryam första gången.

Igår kväll kom det igen.

Min mage är kaos.

Och jag har ordentlig yrsel.

Däremot verkar Amira må bra än.

Och Ihsan.

Men jag bara känner:

”God jävla jul”.

Jag kämpar ju så för att vara positiv.

Önska god jul till alla

och vara en sån där vanlig människa.

Men magsjuka var väl lite att ta i

i fråga om den där vanligheten.

Den fasansfulla natten, del 1; före ambulansen.

Det var 1 februari.

Hampus skulle egentligen vara hos pappa.

Vi frågade om han fick stanna.

Det var ju min födelsedag dagen efter.

Han var hemma från skolan.

Han hade sin hemska hosta.

Jag hade hög feber.

Min mamma hade kommit.

Som stöd.

Ihsan lagade mat.

Det var supergott minns jag.

Hampus ställde påminnelse på tvn.

Catfish på MTV.

Vi skojade om det.

Han älskade att se Catfish med mig.

Det och Dr Phil.

Hampus berättade också för mormor

hur vi hade sjungit Baby Shark med Amira.

Och hur hon blandat ihop texten

”Baby Hampu, du, du du, baby Hampu”

Det var en så mysig kväll.

Även om jag plågades av febern.

Hampus gick in till sig.

Han skulle spela.

Jag tog båda små barnen till vår säng.

Det blev dags för dem att sova.

Jag somnade också.

Halvt dåsig av febern.

Sov bara nån halvtimme.

När jag vaknade gick jag förbi Hampus.

Han spelade.

Jag frågade bara om allt var bra.

Han lyfte på hörlurarna.

Det var det.

Vi log mot varandra.

och jag lämnade honom igen.

Lämnade dörren lite öppen.

Jag brukade göra så.

Som man gör med tonåringar.

Bara titta in sådär.

Jag gick till soffan.

Bad mamma om ansiktsmassage.

Det var så skönt.

Min feber var fortfarande hemsk.

Ihsan kom hem.

Han var på bra humör.

Vi skrattade och planerade dagen efter.

Min födelsedag.

Hur jag ville väckas.

Jag tittade på klockan.

Såg att den var 21.15.

Hampus skulle vara hemma från skolan.

Men han behövde ju ändå sova.

Och han hade ju ändå fått 15 min extra.

Jag gick mot hans rum.

Genom dörröppningen såg jag tvn.

Spelkontrollen hade tappat kontakt.

Tänkte inte att det var konstigt.

Han hade ju datorn och mobilen.

Öppnade dörren.

Han låg märkligt.

Som att han tippat fram och åt sidan.

Ansiktet var neråt.

I en hålighet som blev mellan säng och vägg.

Jag var lugn.

Han hade haft två krampanfall.

Och epilepsi är inte farligt.

Det är vad jag lärt mig.

Bara om man slår sig.

Tänker att jag kom in precis efteråt.

Skakar i Hampus lite lätt.

Säger hans namn.

Och så lite hårdare.

Säger hans namn högre.

Han reagerar inte.

Jag är fortfarande lugn.

Jag ropar på Ihsan.

För att få hjälp att lyfta.

Han kollar tungan.

Han har lärt sig att man ska göra det.

Vid epilepsi.

Han lyfter upp.

”Helvete. Han är alldeles blå. Ring 112!”

Och nu skriker jag.

På mamma.

”Ring ambulans!”

Och hjärtat slår.

Mitt alltså.

Hårdare än jag nånsin känt.

Och min andning blir ytlig.

Det är en kvinna i telefonen.

Säger att vi ska lyfta ner honom.

På golvet.

Jag pratar inte längre.

Jag skriker mina svar.

”Andas han?” frågar hon.

Varför pratar hon så sakta?

”Kom igen!” skriker jag.

Vill skynda på henne.

Ihsan gör kompressioner.

Han blir alldeles svettig.

Jag får tvinga honom att sluta.

För att byta av honom.

Så han får vila.

Hon i telefonen räknar takten.

”Borde vi inte få nån reaktion?!” frågar jag.

”Nä, det är inte säkert.

Det viktiga är att syresätta kroppen

tills ambulansen kommer.”

Jag tar Hampus hand.

Fingrarna är lätt blå.

Och jag säger till Ihsan,

halvt som en viskning

och jag känner hur jag skakar:

”Tänk om han inte klarar sig?”

”Det kommer gå bra, tänk inte så.”

Det rinner svett på honom.

Så han kämpar.

Vi hör ambulansen nu.

De kommer in.

Aldrig långt borta.

Igår kväll kom den igen.

Paniken.

Den svarta.

Fasansfulla.

Paniken.

Den som sveper med en.

Och förvandlar hela ens värld

och existens

till ett dystert hål.

Flickorna är fantastiska på att bryta det.

Hålla fast mig i nuet.

Ihsan också.

Egentligen allt som händer runt mig.

Minsta lilla sms som sysselsätter hjärnan.

Igår var en svår kväll.

Saknaden efter pappa Ihsan blev så påtaglig

när Amira snyftade sig till sömns.

Jag kastades ner.

I ett hål med bilder av Hampus.

Jag såg honom överallt.

Men det var inte fint.

Det var bara ren innerlig galen saknad.

Och jag föll.

Föll, föll, föll.

Snabbare.

Livrädd.

Försökte andas.

Blev rädd för att vara ensam med flickorna.

Rädd för ansvaret.

Rädd för det ögonblickliga.

Sen vaknade Maryam.

Nuet kallade.

Och när jag låg och ammade

lyckades John Blund äntligen nå mig.