Sorgen är den mest kraftfulla länken.

Är det konstigt att skriva om jul redan nu? Men jag tänker på den redan nu. Oroar mig för den. Oroar mig för klumpen i magen och trycket i bröstet. Jul har alltid varit en av mina favorit-högtider. Sångerna, prydnaderna, den magiska känslan. Men sen dog Hampus. Vid nyår det året hade jag önskat mig…

Det finns en människa inuti.

Jag ser en människa inuti mig. Hon är mamma. Hon syns alltjämt. Hon har tappat det. Av sorg. Hon är rödgråten. Hennes hår är långt. Svart. Hon har en klänning. Sönderriven av väder och vind. Jag ser hur stormen i regnet får den att fladdra. Det rinner tårar ned för hennes kind. De är svarta…

I den där vanligheten.

Haha. Så känns det. Så nervös har jag varit för att fira jul. För gråten på julafton. För saknaden. För att se glädjen och känna stinget. Det där hemska hugget. Av sorg. Men ändå längtat för barnens skull. Amiras i alla fall som längtar så till julafton. Och alla julklapparna. Och helt plötsligt skrattar livet…