Sälja till förmån för barnen..

Jag vill sälja mer produkter.

Som kalendern.

Till förmån för barns rätt till trygg skolgång.

Precis nära mig

geografiskt sett

så har en ungdom tagit självmord.

Precis alldeles nu.

Så hemskt.

Och jag lider med föräldrarna.

Den jävla hemska tiden de går igenom nu.

Fasansfullt.

Jag önskar att alla läste min blogg.

Inte som en bibel

som att jag nånsin gjort allt rätt

eller reagerat på det sätt man ska

men som nåt att hålla i handen

när livet är så fruktansvärt kaos.

Hursomhelst behövs allt vi kan göra.

För barnen.

För ungdomarna.

För alla de som mår dåligt

som behöver en boost.

Önskar mig en stiftelse

där man kan söka pengar

eller möjligheten att göra en dröm verklig

ett möte man önskar sig

nåt som kan ljusa upp den mörkaste tillvaro.

Jag vet ju att Hampus kunde vara sådär.

Prata med den som satt ensam.

Pigga upp.

Glädja.

Jag skulle vilja ha tips.

På vad man kan sälja.

Kalender igen?

Andra produkter?

Hjälp 🙂

Att ta hand om en gravsten.

Ikväll var jag till graven igen.

Jag liksom nästan sprang dit.

Inombords nästan förväntansfull.

Pirrig.

Jag kom på mig själv att tänka

att det kändes som att han skulle vara där.

Min lilla pojke.

Det som fanns där

var en gravsten täckt med snö.

Jag försökte skotta mig fram

eftersom gången dit var full med snö också.

Råheten slog mig.

Som att Hampus faktiskt låg där.

Täckt med snö.

Frusen.

Blåa läppar.

Jag såg honom framför mig.

Hans bild på stenen var också täckt.

Och när jag drog handen över

för att få se hans ansikte

kom nästan tårarna.

Det virvlade framför mina ögon.

Kanske

var det snöflingorna i den starka vinden?

Jag tappade balansen.

Grep tag i allt mitt hopp

och bad om att få känna en hand på min axel.

Men jag kände inget.

Bara ensamheten.

Jag längtar till sommaren.

När jag kan pyssla om däruppe.

Som att det skulle dämpa sorgen

efter att plocka efter honom efter måltiden

att få plocka lite ogräs.

Att ta tillvara på varann, såhär efteråt.

Jag vill dela ett meddelande jag fått

faktiskt från mediet som jag gick till.

Man får tro eller inte tro

på just det mediala

men det hon skrev gick rätt in:

”Jag bär även med mig

en känsla sen vårt möte.

Kanske att du känner

att du inte tog tillvara tiden med Hampus?

Men det gjorde du.

Ofta när nån rycks bort

säger nån att man ska ta vara på varann.

Men det kan också skapa en rädsla och oro

för om man tex kan sätta gränser

och om man ska våga bli arg etc.

Hampus var trygg och vet att han var älskad.

Men hälsningen är nog från ”högre ort”

att du kan vara frimodig

och våga bli arg

och även känna glädje när det kommer

Att bli arg och sätta gränser

är en kärlekshandling

likväl som tröst och kramar och pussar.”

Just när hon skrev det

så behövde jag det där som allra mest.

Mitt dåliga samvete åt upp mig.

Inte bara för att jag inte fanns där i tid

utan för såna saker som jag gnällt på.

Onödigt verkade det.

Varför skulle han städa sitt rum t.ex

när hans liv blev så kort?

Varför hade jag bråkat på honom alls?

Det hjälpte mig

det där meddelandet.

Och kanske kan det hjälpa fler.

Att ta tillvara på varann är något annat

än att låta saker gå

eller att bara vara.

Många mår dåligt för att man återgår

till det där ekorrhjulet även fast nån dött.

Även fast det fört med sig så många insikter.

Men ekorrhjulet måste tillbaka.

Så ser vårt samhälle ut.

Och som Hampus sa:

-”Man är fortfarande sig själv.”

Att ta tillvara på varandra

kan också betyda att fortsätta leva.

Som nu

att jag ger mina levande barn

allt det där som Hampus fick.

Av mig själv.

Glad.

Ledsen.

Arg.

Stressad.

Och så vidare.

Insikterna jag fått

finns ju alltid med i min ryggsäck ändå.

Och hjälper mig att ta beslut

även om det sker omedvetet.

Skapa nya traditioner inför julen.

“And when those blue snowflakes start falling
That’s when those blue memories start calling”

Det som går att läsa en hel del om

är vikten av att skapa nya traditioner.

Där den döde ändå är delaktig.

Det står tex om att tända ljus.

Eller lämna en tom tallrik

på julbordet.

Den känns märklig.

En annan sak som var lite kul

som egentligen passar alla

var att ha en duk (tvättbar)

med vattenfasta pennor

och skriva ner minnen på.

Sen kan man ha den varje år

och skriva nya.

Det kanske är något vi kan göra.

Förra nyår gjorde vi en burk

och skrev lappar med önskningar inför 2018.

Hampus önskan var att vi skulle vara tillsammans.

Familjen.

En ny familjetradition vore

kanske att hedra hans önskan.

Få honom att leva kvar.

Kanske det märks

Min desperation?

Varje lite halmstrå

För att han ska minnas.

För att få honom att leva vidare.

Jag ser honom död.

Jag ser honom död.

Senaste dagarna är det vad jag gjort.

Tittat på bilder från rummet där han låg.

Sista vilan.

Jag ser honom död.

Blek.

Blå.

Kall.

Svullen av mediciner.

I sjukhusets kläder.

Deras filt.

Ljusen som brinner i hörnet.

Med händerna på magen.

Hans hår fortfarande så fyllt av liv.

Jag minns hur jag strök det.

Höll hans hand.

Grät så desperat

för att mina tårar skulle väcka honom.

Och jag får svårt att andas.

Men ändå ser jag honom inte död.

Inte på de bilderna.

Han ligger ju där och sover.

Och så verkar jag istället hålla andan

i väntan på att han ska öppna ögonen.

Och le stort.

Hampus.

Min Hampus.

Min hjärna tar helt enkelt

fortfarande inte in vad som hänt.

Jag tvingar mig att titta.

”Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer.

Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer.

Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer….”

Även bra dagar är svårare än du kan förstå.

Att förlora ett barn

är en förlust som ingen annan.

Den missförstås ofta av många.

För även de bra dagarna

är svårare än du kan föreställa dig.

Kärleken dör inte.

Jag vill säga eller höra hans namn

precis lika ofta

som du vill höra dina levande barns.

Jag vill prata om min döda son

lika normalt och naturligt

som du vill prata om dina levande.

Förmodligen ännu mer.

Nästan desperat.

En desperat klängig önskan

att få höra min sons namn.

Det finns inget sätt att gå vidare.

Eller komma över sorgen.

Jag kommer att sörja resten av livet.

Det finns inget lim till mitt brustna hjärta.

Inget elixir till min smärta.

Varje andetag i resten av mitt liv

kommer jag sörja

känna smärta

och älska min son

med hela mitt hjärta och min själ.

Sorgen är för evigt

för att kärleken till ens barn är för evigt.

Precis som du älskar dina levande barn.

För evigt.

Varje missad födelsedag

skolavslutning

ledighet

milstolpe

bröllop

Fan, bara varje missad morgon

när han öppnar sina ögon

och ger mig en kram.

Tom stol

tomt rum

tomt utrymme i varje familjefoto.

Tomt utrymme var än vi går.

Tom bilstol var vi än åker.

Tiden kommer aldrig fylla det utrymmet.

Inga plattityder

Clichéer

Lyckönskningar

eller välmenande hårdhänta knuffar framåt

kommer förändra något.

Tomt är tomt.

Jag älskar honom för evigt.

Precis som du älskar dina levande barn.

Min kärlek är mer desperat.

Min saknad är en sträckbänk.

En tortyrkammare.

Inget förändrar det.

Nästan allting jag kan tänka mig

är enklare än att leva utan mitt barn.

Hampus,

att bli mamma

din mamma

är den bästa gåva jag någonsin fått.

Inte ens döden kan ta den ifrån mig.

Sorgen är inte värst smart.

Sådär ja. Nu ska jag vila.

Pappa börjar inte jobba förrän senare.

Igårkväll tog alla krafter.

Bredvid huset där vi bor,

bor min farbror med sin fru.

Nedanför dem bor ett brittiskt par.

De ska sälja.

Båda är väldigt sjuka.

Hon med en hjärntumör.

Förut hade jag inte reagerat.

Inte mer än ett stackars.

Typ i alla fall.

Nu slår det undan benen.

En av de stora skillnaderna

nu

är att döden är så närvarande.

Hela tiden.

Den finns där.

Lockande.

Överallt.

Att leva med viljan att dö.

Jag hör själv hur det låter.

Jag har ju så mycket att leva för.

Men sorg är sorg.

Och den är inte värst smart.

Drömmar.

Det låter nog märkligt.

Jag tycker det i alla fall.

Att jag drömmer.

Inte sådär på nätterna,

utan drömmer om livet.

Mål för framtiden.

Kanske intellektualiserar jag?

Sorgen alltså.

För när jag tänker efter

så verkar det vanligt.

En nära anhörig dör,

så man avslutar en dålig relation.

Som exempel.

Man omvärderar livet.

Jag har också märkt

att jag omvärderar situationer.

Men framförallt mitt eget värde.

Och min egen åsikt.

Ibland tolkar jag det som ilska.

Som jag har skrivit förut.

Men det är nog inte ilska.

Bara att jag slutat acceptera.

I alla fall lika mycket som förr.

Jag kan undra

varför jag ska stå tillbaka

och tycka att jag är värd mer.

Tycka att det är så dumt

att jag inte kräver min plats.

Och springer efter min drömmar.


Hej Hampus!

Det var längesen jag skrev till dig.

Hoppas du inte tror att jag glömt.

Vad gör du?

Här i Spanien är allt detsamma.

Förutom att du inte är här.

Du hade älskat vädret tror jag.

Du som inte gillade värmen.

Jag tror du hade busat med Amira.

Sprungit på gräset.

Sen satt dig ner bredvid mig.

Lutat huvudet på min axel.

Och jag tillbaka mot dig.

Jag minns hur du brukade göra så.

I soffan.

Herre jisses.

Jag ser nånstans ett liv utan dig.

Att jag kommer klara mig.

Blir du ledsen då?

Det vill jag inte.

Du kommer ju alltid vara den första

som sparkade i min mage.

Som skapade de där fjärilarna.

Bara för att jag fick vara en mamma.

DIN mamma.

Alldeles speciell på det viset.

Men dina små systrar behöver mig.

Förstår du det?

Jag tror det.

Var inte ledsen, älskade Hampus.

Du finns alltid med oss.

Hans närvaro är en tröst.

En sak som är märkligt

är att Hampus är mer närvarande nu

överallt

än någonsin förut.

Hampus bodde varannan vecka hos sin pappa.

Man kan nästan säga att

halva hans liv spenderades ifrån mig.

När den tanken slog mig förut

svepte en mamma-sorg över mig.

Men man lärde sig ju också

att acceptera verkligheten.

Hampus är fysiskt borta nu.

Men i nästan alla samtal finns han med.

Antingen i ord.

Att vi minns tillsammans.

Eller att jag minns själv.

Det är ju hemskt att säga det.

Men hans närvaro förut

blev så självklar.

Klart att han fanns med förut också.

Även när han var hos sin pappa.

Men jag tänkte nog mer

att han skulle komma snart.

Det är väl det man brukar säga.

Man tar människor runt en förgivet.

Man skjuter på saker.

Prioriterar bort.

Hans enorma närvaro nu.

Det blir en tröst.

Hela tiden och överallt finns han.

Jag skymtar en skrämmande tystnad.

Bortom horisonten.

När livet förväntas bara fortsätta.

När Hampus inte är lika närvarande.

Hos andra.

Vad gör jag då?

 

Den fasansfulla natten del 2 – Ambulansen

Ambulanspersonalen kommer in.

De arbetar snabbt.

Jag skyndar ut.

”Jag kan inte se det här” säger jag.

Jag faller ihop i rummet utanför.

Min andning fungerar knappt.

Jag ser in.

Ihsan har stannat kvar.

Kämpar jämsides med ambulanspersonalen.

Fortsätter kompressionerna

medan de förbereder sitt.

Jag skyndar till telefonen.

Meddelar hans pappa.

Han ska komma.

Nånstans hör jag Amira gråta.

Men det dränks av min egen.

Jag tror mamma sjunger för henne.

Ihsan kommer ut ur rummet.

En till ambulans har kommit.

Med en narkosläkare.

Jag minns inte helt här.

Vad som hände.

Min mamma försöker krama mig.

Jag vill inte krama nån.

Har ingen koll på mina känslor.

Men jag hyperventilerar.

En från ambulansen ställer frågor.

Tillslut ska de åka in.

Ihsan frågar hur det är med honom.

I mina tankar skriker jag.

”Nej! Svara inte!”

Fast jag tittar ändå upp på henne.

Med hoppet

om att hon ska säga nåt jag vill höra.

”Nej, han andas ju inte själv.”

Då säger Ihsan igen till mig

att det kommer gå bra.

Han vill trösta mig.

Men jag inser då.

Det kommer inte gå bra.

Och jag skriker men viskar

”Han är död”.