Här är livet som förut.

Semestern har börjat för oss

och livet känns faktiskt ganska som vanligt.

Sådär som förut.

Hampus känns nära här

och med allt liv i hans bilder

så kan jag omöjligt få in att han är död.

Inte ens när jag skriver ordet

så känns det som en sanning.

Som att han fortfarande är hos sin pappa.

Minns fortfarande ungdomen på jobbet

som i affekt frågade hur det skulle kännas

om mitt barn åkt iväg.

Om jag inte visste om jag skulle se honom.

Någonsin.

Nu när min hjärna fortfarande tänker

att Hampus är hos sin pappa

så är jag fortfarande övertygad om samma.

Det hade känts bättre om han åkt iväg

till ett annat land

för att utvecklas och få det bättre.

Även fast jag fattar hur jobbigt det är också.

Om man är i den sitsen.

——–>

Vi har det i alla fall superbra här.

Barnen leker med kusinerna.

Hoppar i studsmattan.

Jagar varandra.

Leker med dockor.

Umgås och trivs framförallt.

Livet ska vara såhär.

Hur spenderar ni sommaren?

Jag har ju en enorm semester framför mig.

Älskar sommaren.

Har alltid gjort det.

Och ser framemot denna.

Kanske jag vaknar till liv igen?

Tillsammans med barnen.

Kanske.