Brev till dig, älskling!

-”Mamma, med papper och penna kan man göra vadsomhelst. Papper, penna och fantasi.” Ja så sa du Hampus. För 7 år sedan. Jag älskar att du alltid tänkte så. Som att allt var möjligt. Är jag endel av det? Jag tror det. Det var alltid viktigast för mig. Att du skulle vara öppen. Se möjligheter….

Det finns en människa inuti.

Jag ser en människa inuti mig. Hon är mamma. Hon syns alltjämt. Hon har tappat det. Av sorg. Hon är rödgråten. Hennes hår är långt. Svart. Hon har en klänning. Sönderriven av väder och vind. Jag ser hur stormen i regnet får den att fladdra. Det rinner tårar ned för hennes kind. De är svarta…

Jag ser ett ljus, men når det inte.

Det är en försvarsmekanism tror jag. Att rymma in i kreativitet. När jag mår sämre gör jag så. Då verkar det som att motivationen styr mig. En chef sa det till mig en gång. Men egentligen mår jag då ganska dåligt. Och flyr in i den plats i min hjärna där ett ljus brinner. Så…

Hans närvaro är en tröst.

En sak som är märkligt är att Hampus är mer närvarande nu överallt än någonsin förut. Hampus bodde varannan vecka hos sin pappa. Man kan nästan säga att halva hans liv spenderades ifrån mig. När den tanken slog mig förut svepte en mamma-sorg över mig. Men man lärde sig ju också att acceptera verkligheten. Hampus…

Aldrig långt borta.

Igår kväll kom den igen. Paniken. Den svarta. Fasansfulla. Paniken. Den som sveper med en. Och förvandlar hela ens värld och existens till ett dystert hål. Flickorna är fantastiska på att bryta det. Hålla fast mig i nuet. Ihsan också. Egentligen allt som händer runt mig. Minsta lilla sms som sysselsätter hjärnan. Igår var en…