Minnen av dig

Haha, alltså Hampus. Ikväll helt från ingenstans:

-”Men mamma, du ser inte ut som Barbie. Barbie har smink, det har inte du. Men det är enda skillnaden.”

Hampus sa såna fina saker till mig.

Hela livet.

För det var en komplimang.

Och jag tog det som en.

Det känns konstigt nu.

Den där pojken som redan var ett minne,

han finns ju fortfarande kvar som minne.

Det är ju precis som förr.

Så mycket är precis som förr

fast allt är ändå precis olika.

När Hampus sa det där så var han 8 år

och jag kan fortfarande inte minnas

var det skulle ha kommit ifrån.

Han brukade vara så emot

att jag skulle färga håret.

Det skulle absolut vara blont.

Som hans hår.

För hans pappa och bonusmamma hade mörkare.

Det var viktigt för honom.

Tänk att han sparade ut sitt hår så långt

och skänkte det sen.

Så vacker människa han var.

Sin egen.

Mycket är precis som förr

men den vackra killen på bilden är borta.

Valpnamn som om du levt…

Igår satte vi oss ner för att välja namn.

Det var ju jättesvårt.

Vi ville ha ett tema.

Eller ville vi det?

Städer?

Kändisar?

Direkt från listor på hundnamn?

När Ihsan och de andra gick ut

så slog det mig.

Hampus.

Om han levt idag

så hade han haft stor del i det här.

Vad hade han valt?

Förmodligen hade han haft svårt med det.

Som när vi skulle välja namn till systrarna.

Sen tror jag det hade kommit.

Marvel.

Star Wars.

Sagan om ringen.

Hans stora favoriter.

Därför har vi valt nu.

Namn till alla valparna

med Hampus som tema.

Så de 12 små valparna ska heta:

Gimli

Frodo

Hellion

Logan

Legolas

Fury

Shanna

Nova

Zola

Estel

Amora

Moria.

Det är för dig, Hampus.

Precis som om du levt.

Sådär som Ida Backlund.

Jag märker att många av mina inlägg

handlar om de kraftiga svängarna.

Men nånstans lär jag känna mig själv nu.

Också.

Det blir som en bearbetning av tiden som är.

Den Maja som fanns förr.

Hon minns jag knappt.

Jag försöker plantera blommor.

Sådär som Ida Backlund.

Men det är svårt att få dem att växa.

Jag längtar efter livet.

Sådär som det var.

Jag har nånstans börjat inse

att det måste ske utan.

Utan honom.

Men jag vill leva.

Drömma.

Jag vill bli jag.

Sträva.

Utvecklas.

Tillvarata min stund här.

Tills jag får träffa honom igen.

Ännu ett brev, till dig min älskade.

Hej Hampus,

Hur har du det?

Jag vill tro att du har det bra.

Att alla hjälper varandra där du är.

Sådär som du alltid gjorde här.

Att det nånstans lönar sig

att du var så fantastisk.

Vi var på Avion för ett tag sedan.

Kommer du ihåg när Avion öppnade?

Jag hade lovat dig att åka till Toys r’ us.

Öppningshelgen.

Jag bannade mig verkligen.

Jag tror att vi snurrade efter en parkeringsplats

i ungefär 30 min.

Men jag var en sån där mamma till dig.

Jag försökte i alla fall.

Om jag hade lovat

då hade jag lovat.

Som när jag glömde julklapparna i Holmsund

när vi firade lilla julafton i Norsjö.

Jag körde helt enkelt fram och tillbaka.

För att hämta dem.

Inte för att du absolut skulle få klapparna.

Utan för att jag hade lovat.

Och du skulle lära dig att löften håller man.

Hur som helst.

Väl inne på Avion

så var du klar efter ca 10 min.

Du bara konstaterade

att leksaken var dyrare där.

Det var det besöket.

Sedan dess var vi en hel del på Avion.

Som när vi köpte dina skor till gymmet.

Du ville ju börja gymma med Ihsan.

Eller när vi köpte nya jeans,

som du plötsligt växte in i att gilla.

Och som du älskade Subway.

När jag såg yoghurt/glass-stället

så började jag gråta.

Du ville gå dit

efter ditt sockerfria år.

Men det hann du aldrig.

Jag älskar dig, Hampus.

Jag längtar till dig.