Valparna och kontraster.

Våra valpar har kommit.

Hur söta som helst!

Till och med en kattmänniska kan se det.

En sån som jag alltså.

Valparna har tagit över Amiras existens.

Hon leker och lever valpar nu.

Hennes största gosedjur är mamma

och alla andra nallar är valparna.

Ja, för så många valpar blev det.

12 st gosiga.

Många frågar om alla överlevde.

Svaret är ja.

Om hon verkligen har mjölk till alla?

Vet ej.

Vi måste väga såklart.

Det är nog det jobbiga nu.

Att jag blir en sån hönsmamma

även med valpar.

Oroar mig för minsta lilla.

Men det ska väl gå bra.

Det tror jag.

Maryam verkar också gilla dem.

Hon skriker rätt ut när hon ser dem.

Tänk lilla Maryam…

i sitt korta lilla liv

så har hon varit med när storebror dog.

På IVA.

Och när 12 valpar kom till världen.

Såna stora kontraster

på bara lite drygt 1,5 år.

Att ta hand om en gravsten.

Ikväll var jag till graven igen.

Jag liksom nästan sprang dit.

Inombords nästan förväntansfull.

Pirrig.

Jag kom på mig själv att tänka

att det kändes som att han skulle vara där.

Min lilla pojke.

Det som fanns där

var en gravsten täckt med snö.

Jag försökte skotta mig fram

eftersom gången dit var full med snö också.

Råheten slog mig.

Som att Hampus faktiskt låg där.

Täckt med snö.

Frusen.

Blåa läppar.

Jag såg honom framför mig.

Hans bild på stenen var också täckt.

Och när jag drog handen över

för att få se hans ansikte

kom nästan tårarna.

Det virvlade framför mina ögon.

Kanske

var det snöflingorna i den starka vinden?

Jag tappade balansen.

Grep tag i allt mitt hopp

och bad om att få känna en hand på min axel.

Men jag kände inget.

Bara ensamheten.

Jag längtar till sommaren.

När jag kan pyssla om däruppe.

Som att det skulle dämpa sorgen

efter att plocka efter honom efter måltiden

att få plocka lite ogräs.

Att ta tillvara på varann, såhär efteråt.

Jag vill dela ett meddelande jag fått

faktiskt från mediet som jag gick till.

Man får tro eller inte tro

på just det mediala

men det hon skrev gick rätt in:

”Jag bär även med mig

en känsla sen vårt möte.

Kanske att du känner

att du inte tog tillvara tiden med Hampus?

Men det gjorde du.

Ofta när nån rycks bort

säger nån att man ska ta vara på varann.

Men det kan också skapa en rädsla och oro

för om man tex kan sätta gränser

och om man ska våga bli arg etc.

Hampus var trygg och vet att han var älskad.

Men hälsningen är nog från ”högre ort”

att du kan vara frimodig

och våga bli arg

och även känna glädje när det kommer

Att bli arg och sätta gränser

är en kärlekshandling

likväl som tröst och kramar och pussar.”

Just när hon skrev det

så behövde jag det där som allra mest.

Mitt dåliga samvete åt upp mig.

Inte bara för att jag inte fanns där i tid

utan för såna saker som jag gnällt på.

Onödigt verkade det.

Varför skulle han städa sitt rum t.ex

när hans liv blev så kort?

Varför hade jag bråkat på honom alls?

Det hjälpte mig

det där meddelandet.

Och kanske kan det hjälpa fler.

Att ta tillvara på varann är något annat

än att låta saker gå

eller att bara vara.

Många mår dåligt för att man återgår

till det där ekorrhjulet även fast nån dött.

Även fast det fört med sig så många insikter.

Men ekorrhjulet måste tillbaka.

Så ser vårt samhälle ut.

Och som Hampus sa:

-”Man är fortfarande sig själv.”

Att ta tillvara på varandra

kan också betyda att fortsätta leva.

Som nu

att jag ger mina levande barn

allt det där som Hampus fick.

Av mig själv.

Glad.

Ledsen.

Arg.

Stressad.

Och så vidare.

Insikterna jag fått

finns ju alltid med i min ryggsäck ändå.

Och hjälper mig att ta beslut

även om det sker omedvetet.

Det finns en människa inuti.

Jag ser en människa inuti mig.

Hon är mamma.

Hon syns alltjämt.

Hon har tappat det.

Av sorg.

Hon är rödgråten.

Hennes hår är långt.

Svart.

Hon har en klänning.

Sönderriven av väder och vind.

Jag ser hur stormen i regnet

får den att fladdra.

Det rinner tårar ned för hennes kind.

De är svarta av mascara.

Hon skriker.

Våldsamma.

Hjärtskärande skrik.

Skrik som gör ont.

I henne.

I den som hör.

Hon sparkar och slåss vilt omkring.

Hon är så arg.

Förtvinande förtvivlad.

Jag ser hennes hjärta.

Det går i bitar.

Tusen bitar flyger som i en explosion.

Sen blir hjärtat helt igen.

Bara för att krossas igen.

Om och om.

Som en fågel Fenix.

Den där mamman syns inuti mig

varje gång jag tänker på Hampus.

Den där mamman hon är jag.

Men hon kommer inte ut.

Hon finns därinne.

I den där vanligheten.

Haha.

Så känns det.

Så nervös har jag varit för att fira jul.

För gråten på julafton.

För saknaden.

För att se glädjen och känna stinget.

Det där hemska hugget.

Av sorg.

Men ändå längtat för barnens skull.

Amiras i alla fall

som längtar så till julafton.

Och alla julklapparna.

Och helt plötsligt skrattar livet

oss rakt i ansiktet.

Igen.

Magsjuka.

Låter jag bitter?

I förrgår kräktes Maryam första gången.

Igår kväll kom det igen.

Min mage är kaos.

Och jag har ordentlig yrsel.

Däremot verkar Amira må bra än.

Och Ihsan.

Men jag bara känner:

”God jävla jul”.

Jag kämpar ju så för att vara positiv.

Önska god jul till alla

och vara en sån där vanlig människa.

Men magsjuka var väl lite att ta i

i fråga om den där vanligheten.

Skapa nya traditioner inför julen.

“And when those blue snowflakes start falling
That’s when those blue memories start calling”

Det som går att läsa en hel del om

är vikten av att skapa nya traditioner.

Där den döde ändå är delaktig.

Det står tex om att tända ljus.

Eller lämna en tom tallrik

på julbordet.

Den känns märklig.

En annan sak som var lite kul

som egentligen passar alla

var att ha en duk (tvättbar)

med vattenfasta pennor

och skriva ner minnen på.

Sen kan man ha den varje år

och skriva nya.

Det kanske är något vi kan göra.

Förra nyår gjorde vi en burk

och skrev lappar med önskningar inför 2018.

Hampus önskan var att vi skulle vara tillsammans.

Familjen.

En ny familjetradition vore

kanske att hedra hans önskan.

Få honom att leva kvar.

Kanske det märks

Min desperation?

Varje lite halmstrå

För att han ska minnas.

För att få honom att leva vidare.

Hampus talade med ögonen.

Hampus har en egen insamlingsbössa.

För Musikhjälpen.

Ser honom precis framför mig.

Precis så stolt

som när han tagit de där bilderna.

Han hade precis klippt av sitt hår

till förmån för sjuka barn.

För de som behövde det mer än han.

Många reagerade på fotona.

Därav jag.

Såg dem först på Facebook.

Frisörsalongen hade lagt ut dem.

-”Wow”.

-”WOW, det är Hampus!”

Det är svårt att beskriva hans reaktion

när jag sa att jag trodde det var en modell.

Ett leende.

Men Hampus talade med ögonen.

-”Jag kanske ska bli modell” sa han.

Finurligt.

Och så kom han och satte sig bredvid mig.

I soffan.

Och lutade sitt huvud mot min axel.

Sådär som han alltid gjorde.

Och jag brukade alltid säga

att du kan bli vad du vill.

Så länge du är beredd

att kämpa för det.

Nu fick han inte den chansen.

Men i hans minne kan vi göra mycket.

Och jag hoppas han blir lika stolt

för allt som sker härnere.

Jag ser honom död.

Jag ser honom död.

Senaste dagarna är det vad jag gjort.

Tittat på bilder från rummet där han låg.

Sista vilan.

Jag ser honom död.

Blek.

Blå.

Kall.

Svullen av mediciner.

I sjukhusets kläder.

Deras filt.

Ljusen som brinner i hörnet.

Med händerna på magen.

Hans hår fortfarande så fyllt av liv.

Jag minns hur jag strök det.

Höll hans hand.

Grät så desperat

för att mina tårar skulle väcka honom.

Och jag får svårt att andas.

Men ändå ser jag honom inte död.

Inte på de bilderna.

Han ligger ju där och sover.

Och så verkar jag istället hålla andan

i väntan på att han ska öppna ögonen.

Och le stort.

Hampus.

Min Hampus.

Min hjärna tar helt enkelt

fortfarande inte in vad som hänt.

Jag tvingar mig att titta.

”Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer.

Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer.

Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer….”

Jag ser ett ljus, men når det inte.

Det är en försvarsmekanism tror jag.

Att rymma in i kreativitet.

När jag mår sämre gör jag så.

Då verkar det

som att motivationen styr mig.

En chef sa det till mig en gång.

Men egentligen mår jag då ganska dåligt.

Och flyr in i den plats i min hjärna

där ett ljus brinner.

Så fungerar jag.

Och just nu kämpar min hjärna

för att tända det där ljuset.

Det finns några saker.

Jag vill att min blogg ska bli en låt.

En äkta

rörande

känslosam.

Problemet är att jag inte kan skriva.

Inte låtar i alla fall.

Inte musik.

Min syster tände tanken på en minnesfest.

På årsdagen.

Den dagen som skrämmer mig.

Den 2 februari.

Min födelsedag.

Hans dödsdag.

Jag har själv ju skrivit om produkter.

Där vinsten går till insamling.

Kanske till projekt för klasser som strular.

Till klasser

som behöver det där kittet som han var.

Jag behöver tända ett ljus.

Jag ser ett framför mig.

Jag får bara inte tag i det.

Sofias änglar.

Jag önskar att Sofias änglar fanns.

Utanför TV.

Jag är så förbaskat trött på vårt hus.

Vi är båda två.

Förut var vi så glada och peppade.

På att fixa och dona.

Renovera.

Nu känns allt bara så jobbigt.

Och varje gång vi ser något oklart.

Så känns det ännu mer jobbigt.

Jag drömmer om en målad entré.

Att det gamla köket försvinner

och blir till ett rum.

Att barnen får ett fräscht rum.

Med bra golvläggning utan risk för fukt.

Att taket läggs om.

Att vi får ett modernt sovrum.

Men mest av allt drömmer jag om

en fixad gräsmatta.

För barnens skull.

Jag lägger ut bilder.

Försöker vara positiv.

Skygglapparna på.

Men det är jord.

Stora stenar.

Ojämnt och snubbelrisk.

Sofias änglar, ja.

Fast någon annans änglar.

Som inte behöver vara på tv.

Allt känns så övermäktigt.

Ni vet, när man inte ens tar sig in i duschen.

Sådär som man borde.

När matvanorna inte stämmer.

När dammsugning och allt vardagligt

är som ett berg.

Blä.

Det är morsdag idag.

Orange is not the new black.

Möjligen grått.