Här är livet som förut.

Semestern har börjat för oss

och livet känns faktiskt ganska som vanligt.

Sådär som förut.

Hampus känns nära här

och med allt liv i hans bilder

så kan jag omöjligt få in att han är död.

Inte ens när jag skriver ordet

så känns det som en sanning.

Som att han fortfarande är hos sin pappa.

Minns fortfarande ungdomen på jobbet

som i affekt frågade hur det skulle kännas

om mitt barn åkt iväg.

Om jag inte visste om jag skulle se honom.

Någonsin.

Nu när min hjärna fortfarande tänker

att Hampus är hos sin pappa

så är jag fortfarande övertygad om samma.

Det hade känts bättre om han åkt iväg

till ett annat land

för att utvecklas och få det bättre.

Även fast jag fattar hur jobbigt det är också.

Om man är i den sitsen.

——–>

Vi har det i alla fall superbra här.

Barnen leker med kusinerna.

Hoppar i studsmattan.

Jagar varandra.

Leker med dockor.

Umgås och trivs framförallt.

Livet ska vara såhär.

Hur spenderar ni sommaren?

Jag har ju en enorm semester framför mig.

Älskar sommaren.

Har alltid gjort det.

Och ser framemot denna.

Kanske jag vaknar till liv igen?

Tillsammans med barnen.

Kanske.

Brev till dig, älskling!

-”Mamma, med papper och penna

kan man göra vadsomhelst.

Papper, penna och fantasi.”

Ja så sa du Hampus.

För 7 år sedan.

Jag älskar att du alltid tänkte så.

Som att allt var möjligt.

Är jag endel av det?

Jag tror det.

Det var alltid viktigast för mig.

Att du skulle vara öppen.

Se möjligheter.

Acceptera olikheter.

Ta dig an utmaningar.

Du hade sån makalös fantasi, Hampus.

Kommer du ihåg

att du ett tag hade så svårt att skriva ändå?

Du kunde berätta de mest häftiga historier

men när de till skolan skulle skrivas ner

så tog det helt stopp.

Jag undrar

ofta och nästan jämt

vad du hade gjort i den här världen.

Kanske nåt stort?

Eller kanske inte alls stort

men precis lagom för dig?

Jag saknar dig.

Framförallt saknar jag stoltheten.

Jag är alltid stolt för det du gjort.

Men jag får inte se dig utvecklas

eller vara så fin med dina syskon.

Och snart är det skolavslutning.

Tänk att du då hade gått ut 8an.

Tänk den där julavslutningen

när du var som en konferencier.

Trodde mitt hjärta skulle brista av stolthet.

Nu får jag inte uppleva sånt mer.

Inte med dig iaf.

Älskade Hampus.

Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka hit.

För din skull såklart

för allt du borde ha fått uppleva

men kanske ändå mest för min.

Jag hatar att mitt hjärta ständigt gör så ont.

Minnen av dig

Haha, alltså Hampus. Ikväll helt från ingenstans:

-”Men mamma, du ser inte ut som Barbie. Barbie har smink, det har inte du. Men det är enda skillnaden.”

Hampus sa såna fina saker till mig.

Hela livet.

För det var en komplimang.

Och jag tog det som en.

Det känns konstigt nu.

Den där pojken som redan var ett minne,

han finns ju fortfarande kvar som minne.

Det är ju precis som förr.

Så mycket är precis som förr

fast allt är ändå precis olika.

När Hampus sa det där så var han 8 år

och jag kan fortfarande inte minnas

var det skulle ha kommit ifrån.

Han brukade vara så emot

att jag skulle färga håret.

Det skulle absolut vara blont.

Som hans hår.

För hans pappa och bonusmamma hade mörkare.

Det var viktigt för honom.

Tänk att han sparade ut sitt hår så långt

och skänkte det sen.

Så vacker människa han var.

Sin egen.

Mycket är precis som förr

men den vackra killen på bilden är borta.

Godhet i nedstigande led

Det kom barn förbi oss

för att sälja majblommor.

Det är för en god sak så jag köpte.

Och sånt vill jag att mina barn ska göra

så jag skulle förklara för Amira.

Försökte förklara

att pengarna gick som till en stor kassa.

Där barn som inte hade pengar kunde få hjälp.

Om deras mamma och pappa hade lite.

Hon var lite för ung.

Hon kunde först inte släppa

att jag hade tagit hennes pengar.

Fast det hade jag inte

bara att hon trodde det.

Sen vill hon också ha pengar.

Sen skulle hon förklara för Amo

vad som hade hänt.

Och hon fick det ungefär att låta

som att barnen hade kommit och stulit.

Men känslan verkade iaf ha gått in.

För varje gång hon ser barn utanför fönstret

så pekar hon leende och säger:

-”Mamma, titta där är de där barnen

som fick dina pengar.”

Hon sa det med ett tonfall

som om hon vore 50 år

och mycket förstående för deras svåra situation.

Gullunge! ❤️

PS. Köp Majblomman 2019!

Att ta hand om en gravsten.

Ikväll var jag till graven igen.

Jag liksom nästan sprang dit.

Inombords nästan förväntansfull.

Pirrig.

Jag kom på mig själv att tänka

att det kändes som att han skulle vara där.

Min lilla pojke.

Det som fanns där

var en gravsten täckt med snö.

Jag försökte skotta mig fram

eftersom gången dit var full med snö också.

Råheten slog mig.

Som att Hampus faktiskt låg där.

Täckt med snö.

Frusen.

Blåa läppar.

Jag såg honom framför mig.

Hans bild på stenen var också täckt.

Och när jag drog handen över

för att få se hans ansikte

kom nästan tårarna.

Det virvlade framför mina ögon.

Kanske

var det snöflingorna i den starka vinden?

Jag tappade balansen.

Grep tag i allt mitt hopp

och bad om att få känna en hand på min axel.

Men jag kände inget.

Bara ensamheten.

Jag längtar till sommaren.

När jag kan pyssla om däruppe.

Som att det skulle dämpa sorgen

efter att plocka efter honom efter måltiden

att få plocka lite ogräs.

Att ta tillvara på varann, såhär efteråt.

Jag vill dela ett meddelande jag fått

faktiskt från mediet som jag gick till.

Man får tro eller inte tro

på just det mediala

men det hon skrev gick rätt in:

”Jag bär även med mig

en känsla sen vårt möte.

Kanske att du känner

att du inte tog tillvara tiden med Hampus?

Men det gjorde du.

Ofta när nån rycks bort

säger nån att man ska ta vara på varann.

Men det kan också skapa en rädsla och oro

för om man tex kan sätta gränser

och om man ska våga bli arg etc.

Hampus var trygg och vet att han var älskad.

Men hälsningen är nog från ”högre ort”

att du kan vara frimodig

och våga bli arg

och även känna glädje när det kommer

Att bli arg och sätta gränser

är en kärlekshandling

likväl som tröst och kramar och pussar.”

Just när hon skrev det

så behövde jag det där som allra mest.

Mitt dåliga samvete åt upp mig.

Inte bara för att jag inte fanns där i tid

utan för såna saker som jag gnällt på.

Onödigt verkade det.

Varför skulle han städa sitt rum t.ex

när hans liv blev så kort?

Varför hade jag bråkat på honom alls?

Det hjälpte mig

det där meddelandet.

Och kanske kan det hjälpa fler.

Att ta tillvara på varann är något annat

än att låta saker gå

eller att bara vara.

Många mår dåligt för att man återgår

till det där ekorrhjulet även fast nån dött.

Även fast det fört med sig så många insikter.

Men ekorrhjulet måste tillbaka.

Så ser vårt samhälle ut.

Och som Hampus sa:

-”Man är fortfarande sig själv.”

Att ta tillvara på varandra

kan också betyda att fortsätta leva.

Som nu

att jag ger mina levande barn

allt det där som Hampus fick.

Av mig själv.

Glad.

Ledsen.

Arg.

Stressad.

Och så vidare.

Insikterna jag fått

finns ju alltid med i min ryggsäck ändå.

Och hjälper mig att ta beslut

även om det sker omedvetet.

Det finns en människa inuti.

Jag ser en människa inuti mig.

Hon är mamma.

Hon syns alltjämt.

Hon har tappat det.

Av sorg.

Hon är rödgråten.

Hennes hår är långt.

Svart.

Hon har en klänning.

Sönderriven av väder och vind.

Jag ser hur stormen i regnet

får den att fladdra.

Det rinner tårar ned för hennes kind.

De är svarta av mascara.

Hon skriker.

Våldsamma.

Hjärtskärande skrik.

Skrik som gör ont.

I henne.

I den som hör.

Hon sparkar och slåss vilt omkring.

Hon är så arg.

Förtvinande förtvivlad.

Jag ser hennes hjärta.

Det går i bitar.

Tusen bitar flyger som i en explosion.

Sen blir hjärtat helt igen.

Bara för att krossas igen.

Om och om.

Som en fågel Fenix.

Den där mamman syns inuti mig

varje gång jag tänker på Hampus.

Den där mamman hon är jag.

Men hon kommer inte ut.

Hon finns därinne.

Ännu ett brev, till dig min älskade.

Hej Hampus,

Hur har du det?

Jag vill tro att du har det bra.

Att alla hjälper varandra där du är.

Sådär som du alltid gjorde här.

Att det nånstans lönar sig

att du var så fantastisk.

Vi var på Avion för ett tag sedan.

Kommer du ihåg när Avion öppnade?

Jag hade lovat dig att åka till Toys r’ us.

Öppningshelgen.

Jag bannade mig verkligen.

Jag tror att vi snurrade efter en parkeringsplats

i ungefär 30 min.

Men jag var en sån där mamma till dig.

Jag försökte i alla fall.

Om jag hade lovat

då hade jag lovat.

Som när jag glömde julklapparna i Holmsund

när vi firade lilla julafton i Norsjö.

Jag körde helt enkelt fram och tillbaka.

För att hämta dem.

Inte för att du absolut skulle få klapparna.

Utan för att jag hade lovat.

Och du skulle lära dig att löften håller man.

Hur som helst.

Väl inne på Avion

så var du klar efter ca 10 min.

Du bara konstaterade

att leksaken var dyrare där.

Det var det besöket.

Sedan dess var vi en hel del på Avion.

Som när vi köpte dina skor till gymmet.

Du ville ju börja gymma med Ihsan.

Eller när vi köpte nya jeans,

som du plötsligt växte in i att gilla.

Och som du älskade Subway.

När jag såg yoghurt/glass-stället

så började jag gråta.

Du ville gå dit

efter ditt sockerfria år.

Men det hann du aldrig.

Jag älskar dig, Hampus.

Jag längtar till dig.