Nåt jag måste träna på.

Vi åkte till Norsjö igår.

Bara sådär för att byggarbetet skulle börja.

Byggarbetet som är sommarens projekt.

Många reagerar på att vi inget annat gör.

Än renoverar.

Och det har varit mycket sånt.

Nästan hela tiden.

Både i det här huset och förra.

Men det ger ju resultat.

Och sommarens projekt kommer förändra massor.

Carport.

Ombyggnation av tak.

Tillbyggnation av tak.

Och så takbyte.

Takbytet känns ju som den lilla grejen.

Och jag är faktiskt lite nervös.

Det är så mycket som ska klaffa.

Men vi ser.

Är det nåt positivt

efter allt som hänt

så är det att jag dagligen får träna

på att ta dagen som den kommer.

Annars går jag rädd jämt.

Och vill gömma mig.

Nu är vi i alla fall här några dagar.

Och vi ska hinna med massa kusin-bus!

Inför valpning ❤️

Jag blir mer och mer nervös för valparna.

Jag läser och läser

men känns inte som att nåt fastnar.

Inte ordentligt i alla fall.

Vi får väl se.

Jag har ju klarat av barn

så det går säkert bra.

Och jag är ju inte ensam i detta.

Nu är det bara dagar bort.

Köpare har börjat intressera sig

och det är ju bra.

Det är mest sambon som tar hand om det.

Det är skönt.

Är det nån läsare som har erfarenhet?

Ge i så fall era bästa tips.

Råd.

Knep.

Tankar.

Vi gjorde ultraljud/röntgen i veckan.

Det var så många så det var svårt att se.

9-11 valpar var svaret.

Det är många.

Hoppas innerligt allt går bra.

Häng med på resan 🙂

På Instagram finns vi på @villaaboutaouk.

Sådär som Ida Backlund.

Jag märker att många av mina inlägg

handlar om de kraftiga svängarna.

Men nånstans lär jag känna mig själv nu.

Också.

Det blir som en bearbetning av tiden som är.

Den Maja som fanns förr.

Hon minns jag knappt.

Jag försöker plantera blommor.

Sådär som Ida Backlund.

Men det är svårt att få dem att växa.

Jag längtar efter livet.

Sådär som det var.

Jag har nånstans börjat inse

att det måste ske utan.

Utan honom.

Men jag vill leva.

Drömma.

Jag vill bli jag.

Sträva.

Utvecklas.

Tillvarata min stund här.

Tills jag får träffa honom igen.

Mysig aktivitet!

För några dagar sedan hade vi bio hemma.

Det blev en riktig heldags-aktivitet.

Första delen av dagen pga tjat

och skavsår i mammas öron.

Andra delen pga förberedelser.

Vi gjorde en prislista.

La popcorn i pappersmuggar

och chips i små papperspåsar.

Såklart behövde vi också pengar

och de pysslades och pryddes.

Sen släckte vi alla lampor

förutom den över kassan.

När alla hade handlat sina saker

av stora flickan i huset

så var det dags att sätta sig.

Inte i soffan

utan på en madrass nedanför.

Och på kuddar

för speciella sittplatser.

Amira såg inte så mycket av filmen.

Hon ville istället fortsätta stå i kassan.

Det var en super-aktivitet faktiskt.

#parentinghack ❤️

Efter ungefär 5 ”uthällningar” av snacks

och minst lika många spill av Festis

så blev det sängdags 👍

Att ta tillvara på varann, såhär efteråt.

Jag vill dela ett meddelande jag fått

faktiskt från mediet som jag gick till.

Man får tro eller inte tro

på just det mediala

men det hon skrev gick rätt in:

”Jag bär även med mig

en känsla sen vårt möte.

Kanske att du känner

att du inte tog tillvara tiden med Hampus?

Men det gjorde du.

Ofta när nån rycks bort

säger nån att man ska ta vara på varann.

Men det kan också skapa en rädsla och oro

för om man tex kan sätta gränser

och om man ska våga bli arg etc.

Hampus var trygg och vet att han var älskad.

Men hälsningen är nog från ”högre ort”

att du kan vara frimodig

och våga bli arg

och även känna glädje när det kommer

Att bli arg och sätta gränser

är en kärlekshandling

likväl som tröst och kramar och pussar.”

Just när hon skrev det

så behövde jag det där som allra mest.

Mitt dåliga samvete åt upp mig.

Inte bara för att jag inte fanns där i tid

utan för såna saker som jag gnällt på.

Onödigt verkade det.

Varför skulle han städa sitt rum t.ex

när hans liv blev så kort?

Varför hade jag bråkat på honom alls?

Det hjälpte mig

det där meddelandet.

Och kanske kan det hjälpa fler.

Att ta tillvara på varann är något annat

än att låta saker gå

eller att bara vara.

Många mår dåligt för att man återgår

till det där ekorrhjulet även fast nån dött.

Även fast det fört med sig så många insikter.

Men ekorrhjulet måste tillbaka.

Så ser vårt samhälle ut.

Och som Hampus sa:

-”Man är fortfarande sig själv.”

Att ta tillvara på varandra

kan också betyda att fortsätta leva.

Som nu

att jag ger mina levande barn

allt det där som Hampus fick.

Av mig själv.

Glad.

Ledsen.

Arg.

Stressad.

Och så vidare.

Insikterna jag fått

finns ju alltid med i min ryggsäck ändå.

Och hjälper mig att ta beslut

även om det sker omedvetet.

Sockernoll – vill du vara med?

På tal om nya traditioner

vad sägs om att haka på mitt Sockernoll?

Sockernoll är min nya pepp-grej.

Egentligen var det ju Hampus.

Det är hans sockerfria år.

Nu kallar jag det sockernoll.

Och har lagt till promenader.

För hälsans skull.

Sockernoll innebär helt enkelt

att du slutar med socker.

Utan att bli fanatisk.

Bara det där helt onödiga.

Kakor, bullar, godis, läsk, glass.

Det gäller även chips.

På lördagar är det tillåtet att äta nötter.

Om du absolut vill dricka något

så är det Zero-läsk som gäller.

Eller vatten då förstås.

Det som gäller kring promenader

är att det ska ske varje dag.

Beroende på din egen nivå

bestämmer du själv längd och intensitet.

Själv har jag sagt att tre promenader

ska vara längre, ca 30-45 minuter.

Andra dagar är jag tacksam

om jag bara tar mig utanför huset

och runt kvarteret.

Kommentera gärna om du vill haka på.

Så kan vi peppa varandra!

Jag vet en (jag) som behöver det.

Tuff kärlek.

”Du bär fröet till nått stort inom dig,

men du måste ta rodret

och lägga ut din egen kurs,

och hålla den

hur det än stormar.

När den dagen kommer

dina segel ska synas i sömmarna

och du ska visa vad du går för,

då hoppas jag att jag är där

och får sola mig

i strålglansen omkring dig.”

Det här citatet kommer

från en av Hampus favoritfilmer.

Från när han var mindre.

Filmen handlar en pojke

vars pappa lämnar familjen.

Han växer upp till en ”fuck-up”.

En sån som samhället dömer ut.

Sen åker han på en resa med ett skepp.

Möter en man

som är hård men kärleksfull med honom.

Pojken lyckas och mår bra

för en gångs skull i livet.

Sen händer en sak på skeppet

som gör att gamla känslor av misslyckande

sköljer över honom igen.

Då säger mannen det där citatet ovan.

Och det har hängt med mig.

Med oss.

I uppfostran.

I tankesätt.

Jag skickar ut det nu.

Till alla som just nu behöver.

Tänk om alla ungdomar som döms ut.

Fick möta personer med det tankesättet.

Filmen heter Skattkammarplaneten.

Och finns ju även som en bok

som då heter Skattkammarön.

En roman av Robert Louis Stevenson.

Hampus talade med ögonen.

Hampus har en egen insamlingsbössa.

För Musikhjälpen.

Ser honom precis framför mig.

Precis så stolt

som när han tagit de där bilderna.

Han hade precis klippt av sitt hår

till förmån för sjuka barn.

För de som behövde det mer än han.

Många reagerade på fotona.

Därav jag.

Såg dem först på Facebook.

Frisörsalongen hade lagt ut dem.

-”Wow”.

-”WOW, det är Hampus!”

Det är svårt att beskriva hans reaktion

när jag sa att jag trodde det var en modell.

Ett leende.

Men Hampus talade med ögonen.

-”Jag kanske ska bli modell” sa han.

Finurligt.

Och så kom han och satte sig bredvid mig.

I soffan.

Och lutade sitt huvud mot min axel.

Sådär som han alltid gjorde.

Och jag brukade alltid säga

att du kan bli vad du vill.

Så länge du är beredd

att kämpa för det.

Nu fick han inte den chansen.

Men i hans minne kan vi göra mycket.

Och jag hoppas han blir lika stolt

för allt som sker härnere.

Jag ser ett ljus, men når det inte.

Det är en försvarsmekanism tror jag.

Att rymma in i kreativitet.

När jag mår sämre gör jag så.

Då verkar det

som att motivationen styr mig.

En chef sa det till mig en gång.

Men egentligen mår jag då ganska dåligt.

Och flyr in i den plats i min hjärna

där ett ljus brinner.

Så fungerar jag.

Och just nu kämpar min hjärna

för att tända det där ljuset.

Det finns några saker.

Jag vill att min blogg ska bli en låt.

En äkta

rörande

känslosam.

Problemet är att jag inte kan skriva.

Inte låtar i alla fall.

Inte musik.

Min syster tände tanken på en minnesfest.

På årsdagen.

Den dagen som skrämmer mig.

Den 2 februari.

Min födelsedag.

Hans dödsdag.

Jag har själv ju skrivit om produkter.

Där vinsten går till insamling.

Kanske till projekt för klasser som strular.

Till klasser

som behöver det där kittet som han var.

Jag behöver tända ett ljus.

Jag ser ett framför mig.

Jag får bara inte tag i det.

Så smart du är, I admire you!

Jag blev paff.

För det kom så från ingenstans.

Och nånstans har jag tappat tron.

Den allra viktigaste tron.

Den på mig själv.

Men så förklarade min vän.

På ett sätt så jag faktiskt också kände det.

Det är svårt att se sig själv

med andras ögon,

men den här gången så kunde jag det.

”För att jag

aldrig har känt/träffat någon

som kan utrycka sina tankar

med så bra beskrivning.

Jag får så många A-ha moments

från dina texter.

Det är ett måste

att man är smart för att kunna göra det.

Sen, hur du hanterar barn och man

och med allt skit som händer

(sjuka barn, magkatarr, mörka dagar).

På nått sätt tar du dig upp.

Du gråter och mår dåligt

och det är bara DU som riktigt känner

och går igenom helvetet,

men tar inte glädjen,

av att vara med sin mamma,

ifrån Amira och Maryam.

Det är som flera olika personer

som lever parallellt.

Hur kan man inte se upp till det?”

Låter det ego om jag mår bra av sånt?

Boostar mitt mående.

Som en injektion.

Tack Sandra, du är fantastisk!