Valparna och kontraster.

Våra valpar har kommit.

Hur söta som helst!

Till och med en kattmänniska kan se det.

En sån som jag alltså.

Valparna har tagit över Amiras existens.

Hon leker och lever valpar nu.

Hennes största gosedjur är mamma

och alla andra nallar är valparna.

Ja, för så många valpar blev det.

12 st gosiga.

Många frågar om alla överlevde.

Svaret är ja.

Om hon verkligen har mjölk till alla?

Vet ej.

Vi måste väga såklart.

Det är nog det jobbiga nu.

Att jag blir en sån hönsmamma

även med valpar.

Oroar mig för minsta lilla.

Men det ska väl gå bra.

Det tror jag.

Maryam verkar också gilla dem.

Hon skriker rätt ut när hon ser dem.

Tänk lilla Maryam…

i sitt korta lilla liv

så har hon varit med när storebror dog.

På IVA.

Och när 12 valpar kom till världen.

Såna stora kontraster

på bara lite drygt 1,5 år.

Godhet i nedstigande led

Det kom barn förbi oss

för att sälja majblommor.

Det är för en god sak så jag köpte.

Och sånt vill jag att mina barn ska göra

så jag skulle förklara för Amira.

Försökte förklara

att pengarna gick som till en stor kassa.

Där barn som inte hade pengar kunde få hjälp.

Om deras mamma och pappa hade lite.

Hon var lite för ung.

Hon kunde först inte släppa

att jag hade tagit hennes pengar.

Fast det hade jag inte

bara att hon trodde det.

Sen vill hon också ha pengar.

Sen skulle hon förklara för Amo

vad som hade hänt.

Och hon fick det ungefär att låta

som att barnen hade kommit och stulit.

Men känslan verkade iaf ha gått in.

För varje gång hon ser barn utanför fönstret

så pekar hon leende och säger:

-”Mamma, titta där är de där barnen

som fick dina pengar.”

Hon sa det med ett tonfall

som om hon vore 50 år

och mycket förstående för deras svåra situation.

Gullunge! ❤️

PS. Köp Majblomman 2019!

Mysig aktivitet!

För några dagar sedan hade vi bio hemma.

Det blev en riktig heldags-aktivitet.

Första delen av dagen pga tjat

och skavsår i mammas öron.

Andra delen pga förberedelser.

Vi gjorde en prislista.

La popcorn i pappersmuggar

och chips i små papperspåsar.

Såklart behövde vi också pengar

och de pysslades och pryddes.

Sen släckte vi alla lampor

förutom den över kassan.

När alla hade handlat sina saker

av stora flickan i huset

så var det dags att sätta sig.

Inte i soffan

utan på en madrass nedanför.

Och på kuddar

för speciella sittplatser.

Amira såg inte så mycket av filmen.

Hon ville istället fortsätta stå i kassan.

Det var en super-aktivitet faktiskt.

#parentinghack ❤️

Efter ungefär 5 ”uthällningar” av snacks

och minst lika många spill av Festis

så blev det sängdags 👍

I nuet där vi lever.

Här sitter jag i morgonrocken,

fortfarande lite febrig.

Amira äter frukost framför IPaden.

Sådär som hon inte borde.

Men vem är perfekt förälder

när man är sjuk?

Enligt rapport har Maryam kräkts.

Och efter en vecka av diarre;

Hur länge

kan man ha magsjuka egentligen?

Nån som vet?

Dessa dagar har jag både ätit socker

och totalt lagt ner allt vad rörelse heter.

Men det får man väl också

när man är sjuk.

Och barnen är det.

Och man är ensam förälder hemma.

Jag-stark 2019 känns långt borta

men samtidigt handlar det väl också

om att ta hand om sig själv

att lära sig lyssna på kroppen

att ta livet som det kommer.

Så därför sitter jag här i morgonrocken

Amira ser IPad

samtidigt som hon äter frukost

Och bara tar hand om oss.

I nuet.

Jag-stark 2019

får handla om det jag behöver.

Att ta tillvara på varann, såhär efteråt.

Jag vill dela ett meddelande jag fått

faktiskt från mediet som jag gick till.

Man får tro eller inte tro

på just det mediala

men det hon skrev gick rätt in:

”Jag bär även med mig

en känsla sen vårt möte.

Kanske att du känner

att du inte tog tillvara tiden med Hampus?

Men det gjorde du.

Ofta när nån rycks bort

säger nån att man ska ta vara på varann.

Men det kan också skapa en rädsla och oro

för om man tex kan sätta gränser

och om man ska våga bli arg etc.

Hampus var trygg och vet att han var älskad.

Men hälsningen är nog från ”högre ort”

att du kan vara frimodig

och våga bli arg

och även känna glädje när det kommer

Att bli arg och sätta gränser

är en kärlekshandling

likväl som tröst och kramar och pussar.”

Just när hon skrev det

så behövde jag det där som allra mest.

Mitt dåliga samvete åt upp mig.

Inte bara för att jag inte fanns där i tid

utan för såna saker som jag gnällt på.

Onödigt verkade det.

Varför skulle han städa sitt rum t.ex

när hans liv blev så kort?

Varför hade jag bråkat på honom alls?

Det hjälpte mig

det där meddelandet.

Och kanske kan det hjälpa fler.

Att ta tillvara på varann är något annat

än att låta saker gå

eller att bara vara.

Många mår dåligt för att man återgår

till det där ekorrhjulet även fast nån dött.

Även fast det fört med sig så många insikter.

Men ekorrhjulet måste tillbaka.

Så ser vårt samhälle ut.

Och som Hampus sa:

-”Man är fortfarande sig själv.”

Att ta tillvara på varandra

kan också betyda att fortsätta leva.

Som nu

att jag ger mina levande barn

allt det där som Hampus fick.

Av mig själv.

Glad.

Ledsen.

Arg.

Stressad.

Och så vidare.

Insikterna jag fått

finns ju alltid med i min ryggsäck ändå.

Och hjälper mig att ta beslut

även om det sker omedvetet.

I den där vanligheten.

Haha.

Så känns det.

Så nervös har jag varit för att fira jul.

För gråten på julafton.

För saknaden.

För att se glädjen och känna stinget.

Det där hemska hugget.

Av sorg.

Men ändå längtat för barnens skull.

Amiras i alla fall

som längtar så till julafton.

Och alla julklapparna.

Och helt plötsligt skrattar livet

oss rakt i ansiktet.

Igen.

Magsjuka.

Låter jag bitter?

I förrgår kräktes Maryam första gången.

Igår kväll kom det igen.

Min mage är kaos.

Och jag har ordentlig yrsel.

Däremot verkar Amira må bra än.

Och Ihsan.

Men jag bara känner:

”God jävla jul”.

Jag kämpar ju så för att vara positiv.

Önska god jul till alla

och vara en sån där vanlig människa.

Men magsjuka var väl lite att ta i

i fråga om den där vanligheten.

Tuff kärlek.

”Du bär fröet till nått stort inom dig,

men du måste ta rodret

och lägga ut din egen kurs,

och hålla den

hur det än stormar.

När den dagen kommer

dina segel ska synas i sömmarna

och du ska visa vad du går för,

då hoppas jag att jag är där

och får sola mig

i strålglansen omkring dig.”

Det här citatet kommer

från en av Hampus favoritfilmer.

Från när han var mindre.

Filmen handlar en pojke

vars pappa lämnar familjen.

Han växer upp till en ”fuck-up”.

En sån som samhället dömer ut.

Sen åker han på en resa med ett skepp.

Möter en man

som är hård men kärleksfull med honom.

Pojken lyckas och mår bra

för en gångs skull i livet.

Sen händer en sak på skeppet

som gör att gamla känslor av misslyckande

sköljer över honom igen.

Då säger mannen det där citatet ovan.

Och det har hängt med mig.

Med oss.

I uppfostran.

I tankesätt.

Jag skickar ut det nu.

Till alla som just nu behöver.

Tänk om alla ungdomar som döms ut.

Fick möta personer med det tankesättet.

Filmen heter Skattkammarplaneten.

Och finns ju även som en bok

som då heter Skattkammarön.

En roman av Robert Louis Stevenson.

Även bra dagar är svårare än du kan förstå.

Att förlora ett barn

är en förlust som ingen annan.

Den missförstås ofta av många.

För även de bra dagarna

är svårare än du kan föreställa dig.

Kärleken dör inte.

Jag vill säga eller höra hans namn

precis lika ofta

som du vill höra dina levande barns.

Jag vill prata om min döda son

lika normalt och naturligt

som du vill prata om dina levande.

Förmodligen ännu mer.

Nästan desperat.

En desperat klängig önskan

att få höra min sons namn.

Det finns inget sätt att gå vidare.

Eller komma över sorgen.

Jag kommer att sörja resten av livet.

Det finns inget lim till mitt brustna hjärta.

Inget elixir till min smärta.

Varje andetag i resten av mitt liv

kommer jag sörja

känna smärta

och älska min son

med hela mitt hjärta och min själ.

Sorgen är för evigt

för att kärleken till ens barn är för evigt.

Precis som du älskar dina levande barn.

För evigt.

Varje missad födelsedag

skolavslutning

ledighet

milstolpe

bröllop

Fan, bara varje missad morgon

när han öppnar sina ögon

och ger mig en kram.

Tom stol

tomt rum

tomt utrymme i varje familjefoto.

Tomt utrymme var än vi går.

Tom bilstol var vi än åker.

Tiden kommer aldrig fylla det utrymmet.

Inga plattityder

Clichéer

Lyckönskningar

eller välmenande hårdhänta knuffar framåt

kommer förändra något.

Tomt är tomt.

Jag älskar honom för evigt.

Precis som du älskar dina levande barn.

Min kärlek är mer desperat.

Min saknad är en sträckbänk.

En tortyrkammare.

Inget förändrar det.

Nästan allting jag kan tänka mig

är enklare än att leva utan mitt barn.

Hampus,

att bli mamma

din mamma

är den bästa gåva jag någonsin fått.

Inte ens döden kan ta den ifrån mig.

Ett ljus som säger välkommen hem.

I natt låg jag i sängen med en vaken Maryam.

Precis som en vanlig natt.

Amira låg så nära.

Precis alldeles tätt.

Dörren var lite öppen.

Ljus strömmade in.

Någon hade glömt lampan i hallen.

Kanske för att de jobbade sent med målningen.

Maryams blick fastnade i det.

Min också kanske.

Efter att hon ätit välling

somnade hon relativt snabbt.

Kanske penicillinet har gett effekt ändå.

När hon somnat var klockan precis 04.

Mitt alarm var ställt på 05.45

eftersom jag skulle upp och jobba.

Jag brukar alltid irritera mig

på att jag aldrig får sova.

Då kan jag aldrig somna om.

Istället försökte jag fokusera på

vad skönt det skulle vara

att få sova två timmar till.

Sen vaknade jag av att Maryam snurrade i sängen.

Det kändes som att jag sovit så länge.

Men väckaren hade ju inte ringt.

Den hade jag lagt under kudden.

Jag tänkte att jag skulle höra den ändå.

Men att barnen inte skulle väckas.

Då var klockan 06.28.

Och jag börjar jobba klockan 07.

Stressen tog över resten av morgonen.

Men kanske de morgnarna ändå är bäst.

Jag hinner inget tänka.

Inte ett dugg.

På jobbet var det tyst.

Och mörkt.

Men där står en dikt på vår tavla.

”Nu när solen sällan lyser

kylan kommer och vi fryser

Får du vara värmen åt en vän.

Ett ljus som säger välkommen hem”.