Välmående och valpar.

Jag har börjat gå på promenader.

Det har varit mycket nyttigt.

Mestadels är det tack vare utmaning på jobbet.

Sen har jag nog också haft vädret på min sida.

Jag känner stor skillnad i hur jag mår.

Imorse vaknade jag utvilad.

Och då hade ändå Maryam

stört mig halva natten.

Hör på den?

Hemma håller vi på att boa.

Sådär som när man ska få bebis.

Men det är inte vi

utan vår hund.

Nellie.

Eller Odezza som hon egentligen heter.

Imorgon får vi veta hur många det är.

Jag ser framemot det här.

Med skräckblandad förtjusning.

Och det är ju klart

att hon och valparna ska få en ny säng.

Amstaff med stamtavla,

vet du nån som är intresserad?

Snart finns de här hos oss.

Jisses!

Jag går längs stigen bort från dig.

Jag går längs kyrkogården.

Bort från dig.

Jag kunde inte stanna länge idag.

Klarade inte.

Det knastrar i gruset under mina fötter.

Jag vänder mig om.

Ser din gravsten.

Alla tända ljus.

På andra sidan vattnet ser jag andra ljus.

En stor fabrik.

I nattens mörker skapas

ett mysigt sken därifrån.

Jag slås av det absurda.

Att jag går på en kyrkogård.

En sen kväll.

Jag hör inte hemma här.

Inte på grusstigen.

Inte mellan gravstenar.

Jag tittar bak mot din gravsten igen.

Minnesbilder börjar snurra.

De kommer så intensivt.

Jag ser dina födelsedagar.

Andra födelsedagar.

Sånt som hänt.

Saker vi gjort.

Vi åkte till Ö-vik en gång.

Med mormor.

Du fick en dator en annan gång.

Och en grodbakelse på morgonen.

Ofta var det runt påsk.

Nångång var vi hos mormor.

Vi gjorde en påsktårta som jag hittat.

Med marsipankycklingar.

Sen smyger sig det där hemska på.

Den där natten.

Oförståelsen.

Ilskan.

Jag vrider bort huvudet igen.

Lampor.

Grusstig.

Fabrik.

Sken.

Jag orkar inte.

Jag har blivit svagare.

Det känns så.

Jag vill också bort.

Jag älskar er respons.

På mina känslosamma inlägg alltså.

På nåt vis har det blivit fult.

Att vilja ha bekräftelse.

Men att jag skriver

handlar ju inte om det heller.

Det jag dock får bekräftelse på

är att så många finns där.

Även om det oftast är i bakgrunden.

Ibland kan jag faktiskt känna mig ensam.

I sorgen.

Jag märker hur svårt det är att möta någon

där i det svarta hålet.

Det är obekvämt att vara där.

Man vill oftast därifrån

så snabbt som möjligt.

Jag förstår det.

Det vill jag också.

Vilka tårar är vad?

Därnere ligger din kropp.

Den kropp som uppstod i min.

Bredvid dig ligger nån som heter Elsa.

Hon föddes 1997.

Jag vet inte vem hon är,

men jag undrar vad som hände.

Hur mår hennes mamma?

Kommer jag stå bredvid henne där nångång?

Dela tårar?

Kommer vi ta varandras händer?

Förstå varandra utan ord?

Om bara några dagar

skulle du ha fyllt 15 år.

Istället ligger du där.

Finns din kropp kvar än,

eller har den förmultnat?

Har ditt vackra hår blivit stoft?

Jag hatar livet som det blev.

För jag hatar det svarta hål

som ständigt finns därinne.

Jag hatar att livet

inte ger mig en chans till.

Och jag hatar

att behöva fira din födelsedag här.

Din 15-årsdag.

Jag gråter mig vilse i dessa dagar.

Vilse kring vad som händer.

Vilse vilka tårar som är vad.

Falla ner, studsa upp.

Vilka tider det ändå är.

Nyförälskad i våren så känner jag mig nog glad.

Barnen sprudlar av liv.

Och det finns nog inga svårigheter.

Inte i det här efterlivet.

Inte när allt är så relativt.

Solen lyser

och jag är på väg till jobbet.

Med hjälp av vår ”tävling”

har jag äntligen tagit mig igång.

Med promenaderna.

Ibland ensam.

Ibland med kollegor.

Så länge jag håller mig igång

pågår livet helt utan tankar.

De där sorgsna tankarna.

-”Vilken är Hampus favoritfärg?”

Sånt där kan komma från ingenstans.

Och då rasar jag alltid.

På en kort sekund

har jag gått igenom både sorg och ilska.

Men ändå

med allt som händer hinner jag inte mer.

Jag måste fortfarande studsa upp.

Så jag klarar mig.

Bättre än andra.

Andra som förlorat livets mening.

Ens barn.

Förmodligen sämre än andra också.

Men om nåt inte är en tävling

så är det nog det här.

Att ha roligt gör ont.

Vi har precis haft AW med jobbet.

Det är som så märkligt

hur det fortfarande känns fysiskt jobbigt

att ha roligt.

Det känns opassande.

Jag blir obekväm

och kan inte slappna av.

Det känns som att jag gör fel.

Som skrattar.

Och som glömmer bort.

Så när kvällen gick över från middag

till avslappnad bowling

då åkte jag därifrån.

Trist kollega.

Men mina kollegor är verkligen guld.

Trivs så bra med dem allihopa.

Men hur länge ska det vara så?

Att jag blir en stel pinne

när det är dags att vara levande igen?

Men jag antar att det krävs träning.

Igen och igen.

Du dras av min glädje.

Det är verkligen skillnad på förr och nu.

På livet förstås.

Och på mig.

Men nu menar jag i läsare.

Här på bloggen.

Förut såg människor på häxbränningar.

Halshuggningar.

Man kan tro att vi utvecklats från det.

Men vi drar oss lika mycket till katastrofer nu.

Är det av nyfikenhet vi gör det?

Eller är det nåt i våra stenåldershjärnor?

Min historia

Hampus historia

är old news.

Det märks.

Direkt min hjärna blir tyst

så finns Hampus där.

Jag fascineras av det där.

Vi pratade om det på jobbet igår.

Missnöje förenar oss.

Trauma intresserar oss.

Tack för att du stannat.

Tack för att även min vardag

Och min glädje

förenar dig med oss.

Om sen finns?

Kortare jobbdag idag

eftersom sjukdom finns hemma igen.

Amira har feber.

Detta året har varit otroligt.

Fast hursomhelst,

jag föredrar VAB framför sorg.

Säger sig väl självt.

Men ändå.

Tänk att så många lyckliga inte ens

har det som ett alternativ.

Precis som jag.

Före allting.

Jag fortsätter att drömma om boken.

Att skriva den.

Pga tidsbrist skriver jag istället barnböcker.

En ny bok påbörjas varje kväll

när jag berättar en saga för barnen.

Jag får nog aldrig nån ordning på hjärnan.

Den sprutar idéer.

Ständigt.

Eller kanske jag ska säga igen.

Men sen kommer mammalivet in.

Fullt upp.

Aldrig en sekund ledig.

Kanske sen.

Om sen finns.

En bra mamma, en stressig morgon.

Imorse var det en sån morgon

som många morgnar är.

Lite tid.

Alla trötta.

Motstånd.

Amira bröt samman först.

Hon vägrade ha overallen.

-”Jag vill inte, jag vill inte”!

Hon skrek och grät i panik.

Pappa försökte tvinga henne

-”Du måste ha den.”

Sådär som man gör när man är stressad.

Jag bestämde mig för

att jag gott kunde bli några minuter sen.

Jag tog Amira i knät

och höll om henne.

-”Vad vill du inte, Amira?”

Som på jobbet.

Lågaffektiv.

Det gav effekt.

-”Jag vill inte ha overallen.”

Hon torkade tårar.

-”Okej, men vet du vad?”

Jag höll fortfarande om henne i mitt knä.

-”Mamma vet

att det har kommit mycket snö

och då är det jättebra att ha overall.”

Amira var lugn igen.

Hon blev bemött.

Jag började ta på overallen

och fortsatte prata om snön.

Lekfullt.

Om att när vi kom ut

så kunde vi göra en snöboll

och ha kast-tävling innan vi gick in i bilen.

Imorse kände jag mig som en bra förälder.

Alla kläder

allt vi gjorde

var för allt det roliga med snön.

Lekfullt.

Bemötande.

Hur fixar ni en stressig morgon?

Hey, how’ve you been?

Om ni nångång kommer på tanken

att åka buss från Holmsund till Umeå,

Gör det.

Jag börjar jobba 7 idag.

Tidigt på morgonen.

Solen visar sig bara ibland.

Sådär mellan husen.

Knappt någon pratar.

Vi stannar ibland och plockar upp en ny.

Men det är bara bussen som hörs.

Lugn och ro.

Frisk och klar luft.

Faktiskt så härligt som det låter.

Jag var rätt trött

eftersom Maryam vaknade kl 05

men direkt jag kom ut kändes allt bättre.

Med det kan jag väl också säga

att Holmsund är ett så härligt ställe.

Lugnt.

Barnvänligt.

Bra bussförbindelser.

Nära/enkelt till flygplats.

Till IKEA.

Jag har faktiskt alltid varit sådär

att jag gärna vill gå på morgonen.

Förut kunde jag kliva upp tidigt

ta på promenadskorna

och gå en längre promenad före jobb.

Men det var längesen.

Det var till och med före Hampus.

Jisses,

nu och då känner jag verkligen

att jag levt jättelänge.

Och ibland känns det

som att 14 år försvann med honom

så att jag knappt levt nånting.

Ha en trevlig dag!

PS. Om man tittar noga på fotot på mig

kan man se bubbelplast på fönstret bakom.

Ett bra tips om man behöver stoppa kyla.