Mitt liv var inte rosa då.

I veckan har vi bakat bröd

ätit våfflor och plättar till frukost

gjort slime flera gånger

gjort playdoh

som färgats med gurkmeja

Sånt som föräldrar gör.

Amira har varit sjuk.

Är fortfarande litegrann.

I princip skulle man

kunna kalla mig VAB-Ernst.

Men jag kommer inte ifrån känslan

att livet inte är för mig.

Min syster frågade mig

vilken känsla som är värst.

Och det är den känslan.

Den dunkla känslan

att ha resignerat.

Jag lever för min barn

Amira och Maryam.

Och jag är fast besluten

om att de ska ha det bra.

Men jag har ingen önskan om livet.

För mig själv.

Kanske är det därför

som jag gör så mycket för dem?

För att jag gett upp mig själv?

Jag är helt enkelt inte glad.

Det är nånting som jag minns tydligt.

Från kvällen då allt hände.

För jag minns innan.

Jag minns glädje.

Jag minns hur bröstet inte var tryckt.

Mitt liv var inte rosa moln då

men alla moln var inte heller grå.

I jämförelse med nu så ser jag tillbaka

och ser mig själv som en ballong.

Allt var liksom nånstans lättare.

Flygande.

Upplyft.

Nu är mina moln svarta.

Och även de ljusaste stunder

är det duggregn.

Kanske kommer jag lära mig

att dansa i det?

Ett besök hos dig.

Som jag skrivit förr är en stor skillnad

att vi impulsivt kan ”träffa” dig.

Jag hatar det här livet.

Så på väg hem igår

åkte vi till din plats.

Hela veckan har paniken vuxit sig starkare.

Nånstans går det in mer nu

att du aldrig kommer hem.

Det är därför paniken kommer.

Och gråten i halsen.

Sakta måste det få sjunka in.

Hamras in egentligen.

Och för varje gång hammaren faller

går spiken sönder.

Och där spiken suttit

finns ett hål.

Med metallsplitter i.

Så för varje gång

gör slaget ont

och splittret blir mer.

Och skär som knivar.

Igen och igen.

Går det att förstå?

Många säger att de inte kan förstå

och känslorna är svåra att förklara.

I alla fall,

när vi kom till din plats

gick Amira direkt för att ge dig en puss.

Din bild.

Hon pratade om hur glad du är.

Vi stod där tysta,

jag och Ihsan.

Och bara tittade.

Amira skulle känna på allt.

Och när vi skulle gå, sa hon:

-”Vi ses en annan dag, Hampus!”

Sen tog hon Ihsans hand, men släppte.

Sprang tillbaka till stenen

Gav Hampus en till puss

Strök honom på kinden.

Tog Ihsans hand igen.

Hon vinkade.

Log och vinkade:

-”Vi hörs!”

Så fasansfullt sorgligt.

Samla dagar till ett liv…

Idag är vi samlade i princip hela familjen.

Med storebror och familj från Kumla här.

Ljuvligt.

Barnen skrattar så de kiknar.

Och skriker av glädje.

Endel gråt kommer också

men det är väl oundvikligt.

Jag ser dig, Hampus.

Som storkusinen.

Lekandes med alla.

Du var en superhjälte i deras ögon.

Jag ser Amiras ögon glittra

när hon tittar på de större,

Sådär som hon skulle ha tittat på dig.

Sin storebror.

”Min Hampus” säger hon.

Stolt.

Bestämd.

Jag brukar säga

att det ju också är mormors Hampus

när hon tex ser ett foto i mormors lägenhet

”Nää, det är min Hampus”.

———————

När jag stannar upp så känner jag

att livet är så fruktansvärt fasansfullt.

Och jag varje kväll måste tänka:

”Jag tar en dag till. Bara.”

Men om jag tänker så varje kväll

så borde jag väl få ihop ett helt liv?

——————-

Ni är flera som kommit fram idag.

Tack för det.

Nästan varenda har sagt

att ni inte vet vad ni ska säga.

Och det vet inte jag heller.

Vad jag ska säga.

När ni tillåter er själva att vara fumliga

så tillåter ni också mig.

Att vara fri.

Att inte prestera i ord tillbaka.

Att bara känna.

En kram räcker gott.

En varm kram.

Ett litet tryck

med medkänsla.

Det säger mer en tusen ord.

Faktiskt.

Hur kan man tänka så?

Jag går med såna problematiska tankar.

Inte utan kontrovers

i mitt egna huvud.

Jag gav upp allt för Hampus.

Jag var aldrig lycklig i Lycksele.

Mådde superdåligt faktiskt.

Jag stannade där

för att det skulle fungera för Hampus.

Tog emot mycket

när jag borde satt ner foten.

Stannade på hemska jobb

när det inte gick byta

”varannan-vecka”-system.

Jag kunde inte utbilda mig som jag ville.

Inte resa.

Vred och vände

för att hitta lösningar.

Jag gjorde uppoffringar.

För mitt barn.

För att han hade livet framför sig.

För att han skulle bli en bra vuxen.

Sådär som man gör som förälder.

Som man ibland måste göra som förälder.

Som ensamstående förälder.

Nu står jag här.

36 år.

Mycket har jag missat i livet.

Massor faktiskt.

Men hur känner man egentligen?

Halva jag är så tacksam

för precis ALLT jag ställt upp.

För att jag alltid funnits där.

För varje sekund med honom.

Den halvan struntar i

allt som missats.

Den andra halvan

tycker annorlunda.

Den andra halvan är sur.

På livet framförallt.

Jag gjorde alla uppoffringar.

Alla de rätta faktiskt.

I alla beslut har jag valt mitt barn först.

Men nu står den halvan utan barn.

Och känner att jag missat livet.

Sen skärs jag sönder av dåligt samvete.

För hur kan man som förälder tänka så?

Jag fattar liksom inte riktigt.

Jag levde ett liv.

Med Hampus.

Följde honom genom allt.

Nu lever jag ett annat liv.

Med Amira och Maryam.

Och de ska växa upp.

Nu ska jag följa dem.

Liven överlappade något.

Med typ tre år.

Då var jag en ung mamma.

Nu är jag en ganska gammal.

Jag fattar liksom inte…

Handduksrullen.

Amira har

nån slags hatkärlek till vatten.

Kärlek

tills det kommer i ansiktet.

Som många barn iofs.

Ett tag vägrade hon bada

för att hon blivit rädd.

Men nu har hon fasat

och skrikit hysteriskt

när vi ska tvätta håret.

Idag kom lösningen.

Inget revolutionerande kanske

men här hemma

löste det ett stort problem.

Handduksrullen.

Likt pannkaksrullen en picknicksdag.

Eller kebabrullen när man är bakis.

Som en superhjälte i vardagen.

Helt enkelt.

Besök från förr!

Igår fick vi besök.

Min bästa kompis från förr.

Amira har aldrig träffat henne.

Eller hennes familj.

Hon stod ändå med näsan mot fönstret.

Och skrek av glädje när de kom.

Det var ett märkligt möte.

Jag och hon har inte träffats på länge.

Inte sen åtminstone 2011.

När vi träffades hade hon sin kille.

Och jag hade Hampus.

Nu har vi båda två små flickor.

Hon har sin kille.

Men jag har inte Hampus…

Hursomhelst var det supertrevligt.

Verkligen efterlängtat möte.

Hon är en sån som jag saknar.

Som man åkt ifrån pga livet.

Flickorna lekte och sprang.

Vi var i lekparken och hos fåren.

(Det finns får supernära vårt hus btw)

Amira skulle följa med dem hem.

Men vi fick lova att hälsa på dem snart.

Och lova igen och igen.

Det var en härlig kväll.

En sån där som nästan gjorde

att det hemskaste hemska försvann en stund.

Jag kan väl inte säga

att jag mår sådär som Nalle Puh.

Men kvällen gjorde

att jag nog kan orka lite till.

Tack!

Virvelvinden och trygga famnen.

Dagen idag har spenderats utomhus.

Litegrann i alla fall.

Både jag och Ihsan går på halvlåga.

Eller sparlåga.

Sorg och småbarnsliv sliter.

Men på något sätt får vi liksom ihop det.

Och idag har varit en riktigt bra dag.

En nära bekant kom till mig en kväll

och sa att det nog var omöjligt att vara ledsen

i närheten av Amira.

Och det är sant.

Amira är en makalös personlighet.

Hon lever i glädje

älskar uppmärksamhet

älskar att se andra le.

Alla våra gäster.

Så full av liv.

Maryam är också en makalös personlighet.

Fast helt på andra sidan skalan.

Fascinerande

Uppslukande

på helt andra sätt.

Om Amira är virvelvinden

är Maryam den trygga famnen.

Så känns det lite

när man umgås med dem.

Inombords.

Båda två är som terapi.

Idag har varit en bra dag.

Helt enkelt.

—————

Och just ja!

Tack för era svar

mammasanningar

erkännanden.

efter förra inlägget.

Känns ju lite bättre

när man inte är ensam ❤️

Kulturskillnader och mammaskap.

Den här helgen jobbar jag.

Och vi har lämnat Amira.

Hos mormor.

Hos moster.

Och hos kusinerna.

Jag går med ångest.

Amira bryr sig inte alls.

Hon lever i stunden.

Och i stunden mår hon fantastiskt.

Jag saknar henne något oerhört.

Jag tror hon också saknar mig.

Men tiden går snabbt.


På jobbet blir det en del prat om Hampus nu.

Såsom jag ville.

Det känns bättre så.

Att ha honom nära.

Jag märker en skillnad.

En kulturskillnad.

Från utländska personer kommer ofta:

”Livet. Livet är såhär.”

Sorgset.

Och som att det är en självklarhet.

Men också jobbigt.

Som att vi möts i någon slags samförstånd.

Att livet är förbannat orättvist och tufft.

Sen tar vi oss därifrån.

I stunden.

Tillsammans.

Det är en kontrast mot

”Var stark.”

”Tänk på de andra.”

”Jag förstår inte hur du klarar det.”

 

”Klara…!”

Jag tänkte att vi skulle träna in vår adress.

För Amira alltså.

Är det någon som ska försvinna

så röstar jag på henne.

Och eftersom jag lyckades rymma

med trehjulingen i Norsjö

så har hon det ju i generna tänker jag.

Skämt åsido.

Vi började öva adressen.

Det gick toppen!

Sen skulle vi visa pappa.

Då blev hon tyst.

Verkade helt nollställd.

Jag skulle försöka hjälpa henne.

Och började: ”Klara…?”

Hon skiner upp

och utbrister:

-”Färdiga gååååå!”

Vi har en bit kvar!

Badrum och hjärtan itu.

Äntligen är denna renovering

i princip färdig!

Ni vet när man tar en bild

och det nästan ser ut som en tidning?

Så är det i vårt badrum nu.

Jag kan säga att jag älskar det!

Men då vare ju det där

att hänga upp saker.

Först handdukshängaren med 4 krokar.

Det räcker nu.

Alla i familjen får varsin…

Sen hämtade jag handdukar.

Jag valde bort en ljusgrå

med Hampus namn

och tog istället

en ljusblå med Nalle Puh.

Jag köpte den

när han var riktigt liten.

Sen skulle jag koka nudlar.

Till Maryam.

Och kokade utan kryddan

såsom Hampus alltid ville ha dem.

Sen kunde jag knappt andas längre.

Här hemma är skönt att vara!

Men om och om och om igen

påminns vi.

De minsta sakerna.

och hjärtat går itu.

Jag är inte ensam om detta öde.

Men utan Hampus känner jag mig ensam.

Hur många som än är runt mig.

Till och med resten av familjen.

En ständig tomhet.