04.30 – ”Ska vi stiga upp?”

Äntligen är vi friska igen!

Förutom förkylning.

Men det känns ändå överkomligt.

Som om nånting inte vore det.

Nuförtiden.

Av julen blev det som ingenting.

Julafton hann vi på nåt vis fira.

Men med nöd och näppe

eftersom Maryam kräktes igen den kvällen.

Nu har vi äntligen tagit oss till Norsjö.

För mys och lek.

När det inte blev en julafton där.

Amira längtar efter sina kusiner

som om de vore godis.

Eller julklappar.

04.30 väcktes jag

av ett -”mamma, ska vi stiga upp?”

Inte ens på julafton hände det

att hon vaknade av längtan.

Och förväntan.

Och pirr.

Men dessa kusiner,

bästa hon kan få.

Nu väntar vi bara på att syster ska svara.

Så barnen får leka.

Äntligen!

I den där vanligheten.

Haha.

Så känns det.

Så nervös har jag varit för att fira jul.

För gråten på julafton.

För saknaden.

För att se glädjen och känna stinget.

Det där hemska hugget.

Av sorg.

Men ändå längtat för barnens skull.

Amiras i alla fall

som längtar så till julafton.

Och alla julklapparna.

Och helt plötsligt skrattar livet

oss rakt i ansiktet.

Igen.

Magsjuka.

Låter jag bitter?

I förrgår kräktes Maryam första gången.

Igår kväll kom det igen.

Min mage är kaos.

Och jag har ordentlig yrsel.

Däremot verkar Amira må bra än.

Och Ihsan.

Men jag bara känner:

”God jävla jul”.

Jag kämpar ju så för att vara positiv.

Önska god jul till alla

och vara en sån där vanlig människa.

Men magsjuka var väl lite att ta i

i fråga om den där vanligheten.

Skapa nya traditioner inför julen.

“And when those blue snowflakes start falling
That’s when those blue memories start calling”

Det som går att läsa en hel del om

är vikten av att skapa nya traditioner.

Där den döde ändå är delaktig.

Det står tex om att tända ljus.

Eller lämna en tom tallrik

på julbordet.

Den känns märklig.

En annan sak som var lite kul

som egentligen passar alla

var att ha en duk (tvättbar)

med vattenfasta pennor

och skriva ner minnen på.

Sen kan man ha den varje år

och skriva nya.

Det kanske är något vi kan göra.

Förra nyår gjorde vi en burk

och skrev lappar med önskningar inför 2018.

Hampus önskan var att vi skulle vara tillsammans.

Familjen.

En ny familjetradition vore

kanske att hedra hans önskan.

Få honom att leva kvar.

Kanske det märks

Min desperation?

Varje lite halmstrå

För att han ska minnas.

För att få honom att leva vidare.

Tuff kärlek.

”Du bär fröet till nått stort inom dig,

men du måste ta rodret

och lägga ut din egen kurs,

och hålla den

hur det än stormar.

När den dagen kommer

dina segel ska synas i sömmarna

och du ska visa vad du går för,

då hoppas jag att jag är där

och får sola mig

i strålglansen omkring dig.”

Det här citatet kommer

från en av Hampus favoritfilmer.

Från när han var mindre.

Filmen handlar en pojke

vars pappa lämnar familjen.

Han växer upp till en ”fuck-up”.

En sån som samhället dömer ut.

Sen åker han på en resa med ett skepp.

Möter en man

som är hård men kärleksfull med honom.

Pojken lyckas och mår bra

för en gångs skull i livet.

Sen händer en sak på skeppet

som gör att gamla känslor av misslyckande

sköljer över honom igen.

Då säger mannen det där citatet ovan.

Och det har hängt med mig.

Med oss.

I uppfostran.

I tankesätt.

Jag skickar ut det nu.

Till alla som just nu behöver.

Tänk om alla ungdomar som döms ut.

Fick möta personer med det tankesättet.

Filmen heter Skattkammarplaneten.

Och finns ju även som en bok

som då heter Skattkammarön.

En roman av Robert Louis Stevenson.

Lägg av, livet.

Maryam har precis börjat snarka.

Nästan värre än sin pappa.

Vilket säger mycket.

Hon är inte direkt förkyld.

Och det kom helt plötsligt.

Att pappan snarkar är jag van.

Men båda två?

Och vad kan det bero på?

05.18 väckte Maryam mig.

När hon väl somnade om

drog hon enorma timmerstockar.

Och ibland verkar hon

behöva dra efter andan samtidigt.

Provade googla.

Sömnapné.

Farligt.

Andningsuppehåll.

Det var ungefär de orden jag såg.

Kanske stod det mycket mer

men krishjärnan som jämt är påslagen nu

hindrade mig då från att se det.

Och jag känner bara:

”Lägg av, livet

Kan vi få leva i ro bara?”

Men kanske är det ändå ingenting?

Kanske det ändå är

nån slags nattlig förkylning?

Jag hoppas det.

Tålamodet.

Att baka med barnen är fantastiskt.

Det är ett mysigt sätt att umgås.

Och gott.

Kanske framförallt gott.

Egentligen bara gott.

Förra gången jag bakade bröd

hällde Amira ut mitt kaffe över degen.

När jag bakade bullar

hällde hon mjölet över golvet.

Maryam går runt mina fötter

och gnäller

gråter

drar.

Hjärtat bankar.

Och man liksom trippar på gränsen.

Tålamodets gräns.

Men det är mysigt.

Också.

Och Amira blir så stolt

över allt hon får äta

som hon gjort alldeles själv.

På sistone har vi gjort flingor,

och bakat bröd, bullar och drömmar.

Hennes ögon lyser av stolthet

när hon springer fram till sin pappa för att bjuda.

Eller av bus

när hon tar en kaka i smyg

och gömmer sig bakom köksön.

Nu har jag precis lugnat sinnet

med en fantastisk promenad.

Jag kom ihåg något jag alltid velat.

Att fotografera.

Men jag tar mig aldrig tid och kraft.

En idé väcktes också

om att göra något för Hampus.

Kanske lägga mina bilder i en kalender

och sälja till förmån för något?

Kanske någon annan har någon idé?

Kanske är det möjligt att göra något

när det är dags för Musikhjälpen?

Igår var det dop!

Min systerson skulle döpas

och som vanligt åkte vi alla till Raggsjö.

Där finns ett mysigt litet byahus

med Torgny Lindgren på väggarna.

Ett sånt där som är festlokal och kyrka.

Allt i ett.

Han skulle få namnet Erik.

Och dessutom namnet Hampus.

Precis som min.

När de sa namnet

tittade jag bak mot Ihsan.

Han stod med Amira.

För hon blev rädd när orgeln började spela.

Eller kanske var det falsksången.

Våra ögon möttes i tyst sorg.

Prästen pratade om skydd.

Vi sjöng Tryggare kan ingen vara.

Den psalm som vi valde bort

till begravningen.

För att Hampus inte hölls trygg

I Guds barnaskara.

Jag minns min Hampus dop.

Mitt första.

Och enda.

Pirret i magen.

Jag var mamma.

Den starka kärleken

som jag såg i deras ögon.

Det blev för mycket.

Jag grät.

Litegrann.

Bara de där tårarna över livets värsta.

Det var en härlig dag.

Ändå.

Amira tog över scenen.

Höll mikrofonen och sjöng.

Vi fikade gott

och myste som familj.

”Ät inte mina chips, mamma!”

Här sitter vi och äter chips.

Jag och Amira.

Hon ser Vampirina samtidigt.

Och lutar mot mig.

Lutar sitt huvud mot min axel.

Precis sådär som Hampus brukade göra.

Hon blir arg.

-”Ät inte mina chips, mamma!”

Jag kan inte låta bli.

Det är en helt vanlig fredagskväll.

Bara att livet är helt ovanligt.

Det har stått mycket om Dante.

Pojken som försvann.

Och nu har hittats död.

Sånt river också upp sår.

Ser många föräldrar som förlorat sina barn

som hittar empati till andras liknande öde.

För mig börjar bara såret blöda.

Mitt eget.

Jag kan se andras värre öden.

Och då hitta tacksamhet.

En konstig tacksamhet.

Förutom det har Maryam varit sjuk.

Sådär sjuk så att hon inte ens orkar le.

Det visade sig vara öroninflammation.

Och nu får hon Kåvepenin.

Alltså vi mår alla bra.

Vi är sjuka.

Vi är friska.

Livet liksom bara fortsätter hända

Vem blir pigg av sömn egentligen?

Det är nånting med att sova gott

som är så oerhört förlamande.

Jag tror inte det är en enda gång

på de senaste 4 åren

som jag fått sova och vaknat pigg.

Det är huvudvärk.

Kroppsvärk.

Som i en dimma.

Maryam sover inte om nätterna.

Och i några dagar

har hon dragits med nåt magvirus.

Så hon sover ännu sämre.

En natt vaknade jag av att hon pruttade.

Ordentligt.

Hon somnade om.

Jag somnade om.

När hon vaknade nästa gång

var det bajs i blöjan.

Som varit där ett bra tag.

Hur kan bajs från en sån liten

fräta så enormt?

Stackars.

Mamma-hjärtat fylls av sånt dåligt samvete

när hon vrider sig i plågor

när Inotyolen ska på.

Finns det andra tips

så tar jag gärna emot!

Idag är en VAB-dag.

Igen.

Märkligt nog är det dock

bara magen som spökar sen inskolningen.

Kanske det kommer?

Det också.

Mitt liv var inte rosa då.

I veckan har vi bakat bröd

ätit våfflor och plättar till frukost

gjort slime flera gånger

gjort playdoh

som färgats med gurkmeja

Sånt som föräldrar gör.

Amira har varit sjuk.

Är fortfarande litegrann.

I princip skulle man

kunna kalla mig VAB-Ernst.

Men jag kommer inte ifrån känslan

att livet inte är för mig.

Min syster frågade mig

vilken känsla som är värst.

Och det är den känslan.

Den dunkla känslan

att ha resignerat.

Jag lever för min barn

Amira och Maryam.

Och jag är fast besluten

om att de ska ha det bra.

Men jag har ingen önskan om livet.

För mig själv.

Kanske är det därför

som jag gör så mycket för dem?

För att jag gett upp mig själv?

Jag är helt enkelt inte glad.

Det är nånting som jag minns tydligt.

Från kvällen då allt hände.

För jag minns innan.

Jag minns glädje.

Jag minns hur bröstet inte var tryckt.

Mitt liv var inte rosa moln då

men alla moln var inte heller grå.

I jämförelse med nu så ser jag tillbaka

och ser mig själv som en ballong.

Allt var liksom nånstans lättare.

Flygande.

Upplyft.

Nu är mina moln svarta.

Och även de ljusaste stunder

är det duggregn.

Kanske kommer jag lära mig

att dansa i det?