Sista dygnet.

Tiden går fort när man var roligt.

Men också när det är jobbigt.

8 veckor med valpar har kommit.

Och nu är det sista dygnet med 3 av dem.

På söndag flyttar några fler.

Alltså wow.

Helt otroligt.

Också det sista dygnet är jag här på WordPress.

Jag har snurrat endel

men jag kommer flytta över till blogg.se.

Jag kommer publicera inläggen från start.

Igen.

För den som vill följa med från början

kan ju göra det nu.

Tack för att ni delar min sorg ❤️

Nya grannar!

Grannarna har visning på sitt hus idag.

Jag saknar en ”ursäkta röran, vi bygger om”– skylt.

Det är nästan så jag skäms

och hoppas att de ändå förstår.

Jag ser hur de tittar.

Vi är på gång!

Även om allt står stilla på grund av bygglovet.

En överklagan av det.

Det finns ingen som tror

att överklagan kommer gå igenom.

Det tog bara onödig tid för oss.

För ett sketet fönster.

Och lite ljusinsläpp.

Jag har insett också

hur mkt goda grannar betyder för trivseln.

Önskar att de som köper har barn.

Och ett gott humör.

Amiras bästa just nu.

Härliga tider.

Amira är så galet intresserad av smink.

Och hårfix.

Det är de lekar som funkar nu.

Inte ens 4 år…

Men det är också första gången

som jag har små flickor hemma.

Det är kanske vanligt?

Hampus var inte alls intresserad av såna här grejer.

Han gillade dock rosa ett bra tag.

Ganska länge faktiskt.

Jag har fortfarande kvar hans rosa saker.

Leksaksförvaringslådor tex.

På bilden sminkas jag för fullt.

Men utan smink.

Det är lika bra för alla.

Vad Maryam gör är dock oklart.

Haha.

Så ljuvliga små barn.

Maryam pratar ju inte än.

Men jag är så nyfiken

att få utforska hennes tankar.

Hon verkar ganska lik Hampus i sitt sätt.

Finurlig.

Så jag längtar.

Vill du älska livet?

-”Mamma, vill du se att trick av mig?”

-”Ja.”

-”Igen?”

Amira vill gör trick på studsmattan.

-”Och igen?”

Ända sen vi skaffade den

har utelivet varit ett långt studsande.

Maryam var rädd först

men bara vid första anblick.

Och jag tänker

såhär där jag sitter i solskenet

på altanen utanför vår dörr:

Jag älskar ändå livet.

Jag vill göra det.

Jag älskar barnens skratt.

Sådär så att de kiknar.

Älskar solen mot mitt ansikte.

Regnet mot fönstret.

Skrivande en lugn sekund.

Argumenterande en hetsig.

Jag älskar motpolerna

och allt mittemellan.

Men älskar jag livets motpol?

Nej.

Döden räds jag.

Men blir det inte fel?

Att se döden som nåt annat än livet?

Som en del av det?

Bara att det så sällan varit en del av mitt?

Barnen fortsätter leka.

Har ramlat och gråter.

Och jag sugs tillbaka från mina tankar.

Men jag älskar ändå livet.

Jag gör det.

Jag tror det är det som räddat mig.

Att jag ändå vill älska livet.

Sådär upp och ner som det är.

Älskar du livet?

Kan du dela med dig varför?

Skolavslutning.

Då var vi här igen.

Skolavslutningstider.

Det händer saker hela året

men just våren är tuff.

Dödsdag.

Födelsedag.

Alla hjärtans dag.

Skolavslutning.

”Borde-skolavslutning” i alla fall.

Den här dagen är alltid jobbig.

För alla skryter på sina barn.

Förstås alltså.

Varför skulle man inte?

Ihsan frågade idag

om vi skulle gå till en väns sons avslutning.

Men jag kunde inte.

Faktiskt började jag gråta

utan att ens var beredd på det.

På just den här dagen

sörjer jag inte det som varit.

Jag sörjer bristen på framtid.

Jag tänker vad han blivit.

Vad han gjort.

Fastän föräldrar inte alltid fick komma

så var jag alltid där.

Alltid.

Bara för att skolavslutningar var så viktiga.

För honom.

För mig.

Hur hans skolavslutning varit.

Skolavslutningsdagarna är hemska.

Kanske när Amira och Maryam vuxit upp

så känns det bättre igen.

Att få pyssla för dem.

Är livet för mig?

-” Jag har svårt att hitta ord.

Det finns massvis av ord man kan tänka sig,

men det finns inga

som gör min sorg rättvisa.”

Har jag använt ord

som gör sorgen lättare att förstå?

Jag har i alla fall försökt.

Nåt som är väldigt tydligt

är att nånting hänt inom mig.

Och det är kärleken.

Den finns.

Hampus dog 2 februari 2018

Och nu

eller egentligen för ett par veckor sedan

så kände jag kärlek.

Sådär fnittrande fjortiskärlek till min sambo.

Som på nytt.

Det är ju bra.

Ett tecken på att livet ändå ska fortsätta.

Men det skär i mig.

Det dåliga samvetet.

Den där klumpen i magen.

Och kniven i bröstet.

Livet…

sådär att verkligen leva..

är det för mig efter allt?

Här är livet som förut.

Semestern har börjat för oss

och livet känns faktiskt ganska som vanligt.

Sådär som förut.

Hampus känns nära här

och med allt liv i hans bilder

så kan jag omöjligt få in att han är död.

Inte ens när jag skriver ordet

så känns det som en sanning.

Som att han fortfarande är hos sin pappa.

Minns fortfarande ungdomen på jobbet

som i affekt frågade hur det skulle kännas

om mitt barn åkt iväg.

Om jag inte visste om jag skulle se honom.

Någonsin.

Nu när min hjärna fortfarande tänker

att Hampus är hos sin pappa

så är jag fortfarande övertygad om samma.

Det hade känts bättre om han åkt iväg

till ett annat land

för att utvecklas och få det bättre.

Även fast jag fattar hur jobbigt det är också.

Om man är i den sitsen.

——–>

Vi har det i alla fall superbra här.

Barnen leker med kusinerna.

Hoppar i studsmattan.

Jagar varandra.

Leker med dockor.

Umgås och trivs framförallt.

Livet ska vara såhär.

Hur spenderar ni sommaren?

Jag har ju en enorm semester framför mig.

Älskar sommaren.

Har alltid gjort det.

Och ser framemot denna.

Kanske jag vaknar till liv igen?

Tillsammans med barnen.

Kanske.

Nåt jag måste träna på.

Vi åkte till Norsjö igår.

Bara sådär för att byggarbetet skulle börja.

Byggarbetet som är sommarens projekt.

Många reagerar på att vi inget annat gör.

Än renoverar.

Och det har varit mycket sånt.

Nästan hela tiden.

Både i det här huset och förra.

Men det ger ju resultat.

Och sommarens projekt kommer förändra massor.

Carport.

Ombyggnation av tak.

Tillbyggnation av tak.

Och så takbyte.

Takbytet känns ju som den lilla grejen.

Och jag är faktiskt lite nervös.

Det är så mycket som ska klaffa.

Men vi ser.

Är det nåt positivt

efter allt som hänt

så är det att jag dagligen får träna

på att ta dagen som den kommer.

Annars går jag rädd jämt.

Och vill gömma mig.

Nu är vi i alla fall här några dagar.

Och vi ska hinna med massa kusin-bus!

De kommer inte dö.

Jag fick precis egentid på toa.

Barnen var i Amiras rum.

Ensamma.

I Hampus gamla rum.

Jag satt där och tänkte:

-”Så skön tid som kommer nu.

Man kan lämna dem ensamma

och de kommer inte dö.”

Jag stannade mig där.

Skrynklade ihop tanken.

Kastade den i skräpkorgen.

Va fan.

Döden kan komma jämt.

Som i det rummet.

Med Hampus.

Här i huset är den alltid så nära.

Man kan inte ens tänka

så är döden där och pockar.

Vill vara med i leken.

I samtalet.

Jag fick skynda mig.

Med tanken på

att Maryam hade fått nåt i halsen.

Förberedde mig.

Men jag kom i alla fall fram till detta..

Vad man gör för en lugn stund.

-”Mamma, vi ska göra slime.

Med vällingen!”

Ja men gör vad ni vill

så länge jag får en lugn stund.

Det är känslan en alldeles för tidig morgon.

Även för mig.

För jag kan väl ändå inte vara ensam?

Att bara ge med sig

(på vissa saker)

för just den där avslappningen?

Bara en ynka stund.

Och vitrinskåpen?

De där vitrinskåpen är så fina.

Med belysning.

Men på golvnivå är det helt omöjligt

att använda dem som det är tänkt.

I alla fall med småbarn.

Totalt ogenomtänkt.

Så nu vet jag inte vad.

Vi gör försök ibland.

De funkar.

Åtminstone så länge barnen sover.