Meddelandet till skolan.

Hej, vi sitter på NUS

och Hampus har dött.

Han fick hjärtstopp igår

och de har kämpat för att rädda honom,

men utan resultat.

Ville bara meddela det.

Maja

Det är märkligt när jag läser det.

Det där meddelandet till Hampus lärare.

Som att jag skriver om vädret.

När vi fått gå undan

efter att Hampus dött

loggade jag in på Lärum.

Jag vet inte varför.

Kanske det var min hjärna

som inte alls hängde med.

I vad som hände.

Hon hade skickat

om ny tid för utvecklingssamtal.

Jag hade väntat på det.

Med förslag till tider.

Och jag bara svarade.

Varför det inte alls skulle gå.

Skrev ner precis som det var.

Utan krusiduller.

Jag var tom.

Det minns jag.

Och arg.

Då också.

Arg på kuratorn

som erbjöd kaffe och kakor hela tiden.

Sen började skolan ringa.

Hela tiden kom det samtal.

Och jag blev bara ännu mer arg.

”Lämna oss ifred!

Vi ringer väl när vi kan!”

Förstod nog inte alls

vad mitt meddelande egentligen satt igång.

Och hans död förstås.

Framförallt den.

Ihsan fick prata med dem tillslut.

Han tog på sig allt sånt där.

Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan.

Förmodligen död redan då – ett samtal med läkaren.

Vi träffade läkaren idag igen.

För samtal.

Det finns väl inte så mycket att säga.

Det finns fortfarande ingen klar orsak.

Bara att det lutar mot SUDEP.

Nånting sammankopplat med epilepsi

men som inte är epilepsin i sig.

Inget sammankopplat med styrkan i anfallet.

Eller längden.

Man kan ha anfall i en timme

men ändå leva.

Eller nån minut.

Och dö.

Plötslig död.

Läkaren i alla fall, Staffan Berglund,

är fantastisk.

Rak, ärlig, ödmjuk, mänsklig.

Han tog mig på en runda.

Till akuten.

Och till IVA.

Han förklarade vad som hänt vart.

Vad de gjorde.

Hur hans tankar gått.

Som läkare.

Gråten var nära.

Hela tiden.

För jag såg Hampus.

Och Staffan sa Hampus namn.

Rått.

Slitande.

Upprivande.

Det hade kunnat bli katastrof.

Men det blev personligt och varmt.

En fin stund.

Med Hampus.

Hampus sista timmar.

Även om han nog förmodligen

var död redan då

när vi kom in.

Att hans hjärna var oåterkalleligt stängd.

Även fast de fick hans hjärta att slå.

Den fasansfulla natten del 4 – IVA

Vi kommer in i ett rum.

Läkaren, undersköterskan, jag, Ihsan och Maryam.

Hampus pappa är också där.

Läkaren börjar prata,

men avbryts när Hampus bonusmamma kommer in

och kastar sig gråtandes i hans pappas famn.

Jag blir arg.

Dum reaktion.

Men jag vill inte bli avbruten.

Inte där och då.

Jag kommer bara ihåg två saker från det samtalet.

-”Det kommer att bli mycket svårt för Hampus det här”.

Jag vet att jag blir lite ställd.

”Svårt? Så han lever alltså?”

Och jag blir glad.

Sedan säger hon:

-”Vi har fått igång Hampus hjärta.

Men det är bara ena halvan som slår ordentligt.”

Jag vet att hon pratar

om hjärnskador

och om vad som kommer hända nu.

Hampus ska röntgas och

sedan ska han till IVA.

Vi är välkomna att vänta

i ett anhörigrum i närheten

medan de gör honom i ordning.

Vi blir kvar i rummet.

Jag, Ihsan, Maryam och undersköterskan.

Jag känner hur jag skakar.

Jag kan inte äta för jag mår illa.

Vi sitter där länge.

Inom mig känns det litegrann

som att jag kan undvika verkligheten

om jag inte gör som de säger.

Jag vill stanna i den andra verkligheten.

Den, där Maryam igen behöver äta.

…..

Hampus låg nästan rakt in på IVA,

bara lite till höger.

Han hade en värmefilt över sig

eftersom han var så kall.

Han var svullen, av alla mediciner.

Han hade en slang in genom munnen

och förmodligen många fler

som jag inte såg.

När jag såg honom brast det.

Under resten av natten

var jag vid Hampus sida i princip hela tiden.

Personalen sa till mig att försöka vila,

men direkt jag kom tillbaka till anhörigrummet

så behövde jag tillbaka.

Jag berättade historier,

pratade om minnen,

sjöng sånger som jag brukade sjunga

när han var liten,

höll hans hand och

grät som jag aldrig gråtit förr.

En gång, den första gången,

hans näsa torkades,

för att det kom så mycket blod

så formades blodet till ett hjärta

på papperet.

Mot mig.

Det var en sån grej

som man så desperat vill

ska vara ett tecken.

När morgonen kom,

fick vi gå ut.

Personalen skulle rapportera.

När vi får komma in igen

är det en annan läkare där.

Han presenterar sig.

Han säger till mig att Hampus alla organ

har tagit ordentlig skada och

att vi kan anta att hjärnans skador är än värre

eftersom hjärnan är det mest känsliga organet.

Vi samlar alla.

Läkaren meddelar att det är dags.

Att stänga av.

De har under hela natten kämpat,

och provat allt

men ingenting har gjort att Hampus kropp

visat några tecken på förbättring.

Det finns inget hopp längre.

Ihsan har åkt för att hämta min mamma

och jag ber läkaren vänta.

För att de ska hinna komma.

När alla är på plats

samlas vi runt Hampus.

Vi gråter och håller om varandra.

Jag lutar mig över Hampus.

Kramar om honom och viskar:

-”Jag älskar dig, Hampus.

Du är min superhjälte.

Jag har alltid varit så stolt över dig.

Jag kommer sakna dig.”

Sedan ser jag att läkaren nickar

mot den ena sjuksköterskan.

Hon stänger av en maskin.

Det händer inget.

En annan maskin stängs av.

Alla värden sjunker

och läkaren säger:

-” Nu är Hampus död.”

Den fasansfulla natten del 3 – lasarettet

Minnet från lasarettet är lite blurrigt. Av förklarliga skäl.
Men här följer i alla fall MIN upplevelse:

Hon som har kört ambulansen

erbjöd sig att bära Maryam.

Som i sin omedvetna ”bebishet”

hela tiden

fick representera framtid och liv.

Jag kommer in.

Jag ser min sambo och hans kollega.

De hann dit först.

Jag ser mängder av människor.

Grey’s anantomy typ.

De skojar faktiskt inte.

Jag går in.

Rummet är uppdelat i två kan man säga.

En del där Hampus finns.

Och alla människor.

Jag stannar i den andra delen.

Jag kan helt enkelt inte se på.

Jag ser Hampus fd fotbollstränare.

Han är barnläkare.

Jag får en gnutta av hopp igen.

Han är duktig.

Jag känner mig tom.

Stirrar bara.

Och gråter.

Ihsan försöker lyssna på allt som händer.

Hans kollega är också där.

Maryam håller mig kvar i verkligheten.

Det kommer en äldre man.

Undersköterska förmodar jag.

Han frågar om jag vill komma fram.

Hampus pappa står där redan.

Men jag kan inte.

Det är enda gången jag inte funnits där.

Vid Hampus sida.

Han pratar med mig.

Mannen.

Jag får en känsla av

att han pratar mer med mig

än med hans pappa.

Han verkar oroa sig.

Han frågar flera gånger.

Gång på gång.

Om jag inte vill komma fram.

Jag gör det inte.

En annan man kommer.

Frågar igen om kvällen.

Ropar ut min info till de andra.

Det låter hemskt.

Igen som att jag brustit.

Hampus kan ha legat 30-45 minuter.

-”Han är tonåring!” vill jag skrika.

Men jag är tyst.

Till sist ska vi gå iväg.

En av läkarna vill det.

Mannen, undersköterskan, frågar mig:

-”Är du beredd?”

Då förstår jag igen.

Att det är över.

Den fasansfulla natten del 2 – Ambulansen

Ambulanspersonalen kommer in.

De arbetar snabbt.

Jag skyndar ut.

”Jag kan inte se det här” säger jag.

Jag faller ihop i rummet utanför.

Min andning fungerar knappt.

Jag ser in.

Ihsan har stannat kvar.

Kämpar jämsides med ambulanspersonalen.

Fortsätter kompressionerna

medan de förbereder sitt.

Jag skyndar till telefonen.

Meddelar hans pappa.

Han ska komma.

Nånstans hör jag Amira gråta.

Men det dränks av min egen.

Jag tror mamma sjunger för henne.

Ihsan kommer ut ur rummet.

En till ambulans har kommit.

Med en narkosläkare.

Jag minns inte helt här.

Vad som hände.

Min mamma försöker krama mig.

Jag vill inte krama nån.

Har ingen koll på mina känslor.

Men jag hyperventilerar.

En från ambulansen ställer frågor.

Tillslut ska de åka in.

Ihsan frågar hur det är med honom.

I mina tankar skriker jag.

”Nej! Svara inte!”

Fast jag tittar ändå upp på henne.

Med hoppet

om att hon ska säga nåt jag vill höra.

”Nej, han andas ju inte själv.”

Då säger Ihsan igen till mig

att det kommer gå bra.

Han vill trösta mig.

Men jag inser då.

Det kommer inte gå bra.

Och jag skriker men viskar

”Han är död”.

Den fasansfulla natten, del 1; före ambulansen.

Det var 1 februari.

Hampus skulle egentligen vara hos pappa.

Vi frågade om han fick stanna.

Det var ju min födelsedag dagen efter.

Han var hemma från skolan.

Han hade sin hemska hosta.

Jag hade hög feber.

Min mamma hade kommit.

Som stöd.

Ihsan lagade mat.

Det var supergott minns jag.

Hampus ställde påminnelse på tvn.

Catfish på MTV.

Vi skojade om det.

Han älskade att se Catfish med mig.

Det och Dr Phil.

Hampus berättade också för mormor

hur vi hade sjungit Baby Shark med Amira.

Och hur hon blandat ihop texten

”Baby Hampu, du, du du, baby Hampu”

Det var en så mysig kväll.

Även om jag plågades av febern.

Hampus gick in till sig.

Han skulle spela.

Jag tog båda små barnen till vår säng.

Det blev dags för dem att sova.

Jag somnade också.

Halvt dåsig av febern.

Sov bara nån halvtimme.

När jag vaknade gick jag förbi Hampus.

Han spelade.

Jag frågade bara om allt var bra.

Han lyfte på hörlurarna.

Det var det.

Vi log mot varandra.

och jag lämnade honom igen.

Lämnade dörren lite öppen.

Jag brukade göra så.

Som man gör med tonåringar.

Bara titta in sådär.

Jag gick till soffan.

Bad mamma om ansiktsmassage.

Det var så skönt.

Min feber var fortfarande hemsk.

Ihsan kom hem.

Han var på bra humör.

Vi skrattade och planerade dagen efter.

Min födelsedag.

Hur jag ville väckas.

Jag tittade på klockan.

Såg att den var 21.15.

Hampus skulle vara hemma från skolan.

Men han behövde ju ändå sova.

Och han hade ju ändå fått 15 min extra.

Jag gick mot hans rum.

Genom dörröppningen såg jag tvn.

Spelkontrollen hade tappat kontakt.

Tänkte inte att det var konstigt.

Han hade ju datorn och mobilen.

Öppnade dörren.

Han låg märkligt.

Som att han tippat fram och åt sidan.

Ansiktet var neråt.

I en hålighet som blev mellan säng och vägg.

Jag var lugn.

Han hade haft två krampanfall.

Och epilepsi är inte farligt.

Det är vad jag lärt mig.

Bara om man slår sig.

Tänker att jag kom in precis efteråt.

Skakar i Hampus lite lätt.

Säger hans namn.

Och så lite hårdare.

Säger hans namn högre.

Han reagerar inte.

Jag är fortfarande lugn.

Jag ropar på Ihsan.

För att få hjälp att lyfta.

Han kollar tungan.

Han har lärt sig att man ska göra det.

Vid epilepsi.

Han lyfter upp.

”Helvete. Han är alldeles blå. Ring 112!”

Och nu skriker jag.

På mamma.

”Ring ambulans!”

Och hjärtat slår.

Mitt alltså.

Hårdare än jag nånsin känt.

Och min andning blir ytlig.

Det är en kvinna i telefonen.

Säger att vi ska lyfta ner honom.

På golvet.

Jag pratar inte längre.

Jag skriker mina svar.

”Andas han?” frågar hon.

Varför pratar hon så sakta?

”Kom igen!” skriker jag.

Vill skynda på henne.

Ihsan gör kompressioner.

Han blir alldeles svettig.

Jag får tvinga honom att sluta.

För att byta av honom.

Så han får vila.

Hon i telefonen räknar takten.

”Borde vi inte få nån reaktion?!” frågar jag.

”Nä, det är inte säkert.

Det viktiga är att syresätta kroppen

tills ambulansen kommer.”

Jag tar Hampus hand.

Fingrarna är lätt blå.

Och jag säger till Ihsan,

halvt som en viskning

och jag känner hur jag skakar:

”Tänk om han inte klarar sig?”

”Det kommer gå bra, tänk inte så.”

Det rinner svett på honom.

Så han kämpar.

Vi hör ambulansen nu.

De kommer in.