Tomhet och tröttnad.

Förut bar människor sorgeband

under ett helt år.

Jag undrar vad som hände sen?

Om jag burit sorgeband

skulle jag snart ha behövt ta av det.

Ibland känns det som

att jag mår sämre än nånsin.

Och jag är trött.

Trött fysiskt.

Trött psykiskt.

Trött mentalt.

Trött på att kämpa.

Trött på att vara den

som ska dämpa sina känslor.

Jag är inte den jag var förut.

Jag biter av snabbt.

Blir snabbt irriterad.

Det är få som fattar.

Tar det personligt.

Och jag orkar inte be om ursäkt.

Trött på att vara den som förväntas förstå.

Snart har det gått ett år.

Knappt någon minns längre.

Knappt någon frågar hur jag egentligen mår.

Folk vill väl fortsätta med sitt.

Livet är tomt.

Fyllt med resten av familjen.

Men ändå så fruktansvärt tomt.

Jag la all kraft på att julen skulle bli bra.

I förväg.

Sen blev julen knappt nåt.

Pga magsjuka.

Sen kom nyår.

Så all kraft gick dit.

Den sista högtiden jag firade med Hampus.

Det blev inte heller nåt av det.

Pga magsjuka.

Nu är all kraft slut.

Känns det som i alla fall.

Och livet är ett enda kaos.

Fram till den där årsdagen.

Kommer tomheten sen också?

Och sen hans födelsedag.

Är det så jag lever nu?

Vad har hjälpt mig?

Jag tänker ofta på det.

Vad det egentligen är som hjälpt mig.

Jag pratade med en kollega idag.

Hon sa nåt i stil med

att jag hade ett helt otroligt starkt psyke

och oerhörda inre resurser.

Utan att jag ens var medveten om dem själv.

Folk har sagt det innan det här.

Att jag är så stark.

Och nånstans därinne måste jag

ju ha nån typ av superhjältekraft.

Men om jag försöker lista på yttre saker?

Min sambo, som stått stark

och inte låtit mig gräva ner mig.

Och som höll sig vaken på nätter

för att hålla mig sällskap i ångesten.

Barnen, som i mitt svartaste mörker

i sin omedvetna hjärtliga glädje

tvingade mig att le även om jag inte kände det.

Min syster, som hållit mig nära och skickat minnen.

Att få åka iväg, bort från allt.

Vänner, som skickade om och om igen.

Långa meddelanden om väder och vind.

Korta meddelanden ”hur mår du?”

Även om inget svar kom.

Bloggen, att släppa sorgen och känslorna fria.

Och att hålla dem på den platsen.

Att på nåt vis kunna stänga av och på.

Jobbet, att få grotta ner mig i annat att fokusera på.

Men igen tror jag att jag vill slå ett slag

för att finnas där.

Svenska kyrkan har till exempel

en Första hjälpen vid sorg.

Den är lysande.

Dessutom finns en annan sida

om att vara en god vän till den som sörjer.

Läs den gärna.

Eftersom så många inget vet vad man ska säga

så hittar du där råd som detta:

Ditt viktigaste jobb är att lyssna,

inte komma på lysande saker att säga.

 

 

 

 

 

 

Jag är inte samma.

Att vara med i tidningen

var ett val jag gjorde.

Endel i min egen process.

Och endel i att komma framåt.

Men det har dragit igång mycket.

Alla blogg-inlägg läses igen.

Gamla

bortglömda.

Från den första tiden.

Så jag läser dem också.

Jag slits dit

som att jag är tvungen att läsa dem.

Och jag minns.

Jag sveps tillbaka.

Jag känner mig inte samma som då.

Fast ändå precis lika.

Förut var sorgen så desperat

så stark

så upp och ner

kaos

mängder av känslor

överallt

jämt.

Nu är sorgen mer dov.

Som att jag lever i den där kvicksanden

som jag nämnde i reportaget.

Trött av kampen

att hålla mig uppe.

Och för att kunna ta mig framåt.

Av att tappa fotfästet.

Men kanske framförallt rädd.

Rädd för att förlora nån mer.

Men också rädd för att må såhär

resten av livet.

Det finns en människa inuti.

Jag ser en människa inuti mig.

Hon är mamma.

Hon syns alltjämt.

Hon har tappat det.

Av sorg.

Hon är rödgråten.

Hennes hår är långt.

Svart.

Hon har en klänning.

Sönderriven av väder och vind.

Jag ser hur stormen i regnet

får den att fladdra.

Det rinner tårar ned för hennes kind.

De är svarta av mascara.

Hon skriker.

Våldsamma.

Hjärtskärande skrik.

Skrik som gör ont.

I henne.

I den som hör.

Hon sparkar och slåss vilt omkring.

Hon är så arg.

Förtvinande förtvivlad.

Jag ser hennes hjärta.

Det går i bitar.

Tusen bitar flyger som i en explosion.

Sen blir hjärtat helt igen.

Bara för att krossas igen.

Om och om.

Som en fågel Fenix.

Den där mamman syns inuti mig

varje gång jag tänker på Hampus.

Den där mamman hon är jag.

Men hon kommer inte ut.

Hon finns därinne.

Men inombords vill jag dö.

Jag skrattar medan jag pratar

men inombords vill jag dö.

Jag bemöter ditt dåliga mående

ger dig råd och förstående

men inombords känner jag inget.

Jag kommer med förslag och tips

om förbättring på jobbet

men min hjärna är inte med.

Jag leker med mina barn

som om ingenting hänt

men egentligen känns jag frusen.

Jag umgås med nära

och är som vanligt

men inombords är jag svart.

Jag förbereder julen och pyntar

tänder adventsljus

ger barnen kärlek och julstämning

men inombords vill jag dö.

Bild: Alexandra Nilsson ❤️

Jag ser honom död.

Jag ser honom död.

Senaste dagarna är det vad jag gjort.

Tittat på bilder från rummet där han låg.

Sista vilan.

Jag ser honom död.

Blek.

Blå.

Kall.

Svullen av mediciner.

I sjukhusets kläder.

Deras filt.

Ljusen som brinner i hörnet.

Med händerna på magen.

Hans hår fortfarande så fyllt av liv.

Jag minns hur jag strök det.

Höll hans hand.

Grät så desperat

för att mina tårar skulle väcka honom.

Och jag får svårt att andas.

Men ändå ser jag honom inte död.

Inte på de bilderna.

Han ligger ju där och sover.

Och så verkar jag istället hålla andan

i väntan på att han ska öppna ögonen.

Och le stort.

Hampus.

Min Hampus.

Min hjärna tar helt enkelt

fortfarande inte in vad som hänt.

Jag tvingar mig att titta.

”Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer.

Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer.

Din son finns inte kvar, Maja.

Han finns inte mer….”

Att leva hela livet.

Mitt inlägg om hur bra dagar

är svårare än du kan förstå

har delats mängder av gånger.

På grund av igenkänning.

Och jag tycker det är så fasansfullt.

Att vi är så många.

Andra föräldrar som delar samma öde

känns direkt som att de står mig nära.

De, och bara de,

vet precis vad jag pratar om

även om jag inte säger ett ord.

Samtidigt vet jag inte om det är en tröst.

Alla som kontaktat mig känner samma

även efter 10, 15, 20 år.

När tankarna fastnar på det,

som just nu i den här stunden,

så vill jag inte leva så länge.

Och även om jag kämpar

för att få in Amira och Maryam

större

vuxna

glada

levande

så tar sorgen över.

Känslan av att livet inte är värt

när sorgen färgar det svart.

Eller åtminstone mörkgrått.

Fast kanske jag inte kommer leva.

Kanske de inte kommer?

Kanske…?

Ja, vem vet egentligen.

Även bra dagar är svårare än du kan förstå.

Att förlora ett barn

är en förlust som ingen annan.

Den missförstås ofta av många.

För även de bra dagarna

är svårare än du kan föreställa dig.

Kärleken dör inte.

Jag vill säga eller höra hans namn

precis lika ofta

som du vill höra dina levande barns.

Jag vill prata om min döda son

lika normalt och naturligt

som du vill prata om dina levande.

Förmodligen ännu mer.

Nästan desperat.

En desperat klängig önskan

att få höra min sons namn.

Det finns inget sätt att gå vidare.

Eller komma över sorgen.

Jag kommer att sörja resten av livet.

Det finns inget lim till mitt brustna hjärta.

Inget elixir till min smärta.

Varje andetag i resten av mitt liv

kommer jag sörja

känna smärta

och älska min son

med hela mitt hjärta och min själ.

Sorgen är för evigt

för att kärleken till ens barn är för evigt.

Precis som du älskar dina levande barn.

För evigt.

Varje missad födelsedag

skolavslutning

ledighet

milstolpe

bröllop

Fan, bara varje missad morgon

när han öppnar sina ögon

och ger mig en kram.

Tom stol

tomt rum

tomt utrymme i varje familjefoto.

Tomt utrymme var än vi går.

Tom bilstol var vi än åker.

Tiden kommer aldrig fylla det utrymmet.

Inga plattityder

Clichéer

Lyckönskningar

eller välmenande hårdhänta knuffar framåt

kommer förändra något.

Tomt är tomt.

Jag älskar honom för evigt.

Precis som du älskar dina levande barn.

Min kärlek är mer desperat.

Min saknad är en sträckbänk.

En tortyrkammare.

Inget förändrar det.

Nästan allting jag kan tänka mig

är enklare än att leva utan mitt barn.

Hampus,

att bli mamma

din mamma

är den bästa gåva jag någonsin fått.

Inte ens döden kan ta den ifrån mig.

”Ät inte mina chips, mamma!”

Här sitter vi och äter chips.

Jag och Amira.

Hon ser Vampirina samtidigt.

Och lutar mot mig.

Lutar sitt huvud mot min axel.

Precis sådär som Hampus brukade göra.

Hon blir arg.

-”Ät inte mina chips, mamma!”

Jag kan inte låta bli.

Det är en helt vanlig fredagskväll.

Bara att livet är helt ovanligt.

Det har stått mycket om Dante.

Pojken som försvann.

Och nu har hittats död.

Sånt river också upp sår.

Ser många föräldrar som förlorat sina barn

som hittar empati till andras liknande öde.

För mig börjar bara såret blöda.

Mitt eget.

Jag kan se andras värre öden.

Och då hitta tacksamhet.

En konstig tacksamhet.

Förutom det har Maryam varit sjuk.

Sådär sjuk så att hon inte ens orkar le.

Det visade sig vara öroninflammation.

Och nu får hon Kåvepenin.

Alltså vi mår alla bra.

Vi är sjuka.

Vi är friska.

Livet liksom bara fortsätter hända

Meddelandet till skolan.

Hej, vi sitter på NUS

och Hampus har dött.

Han fick hjärtstopp igår

och de har kämpat för att rädda honom,

men utan resultat.

Ville bara meddela det.

Maja

Det är märkligt när jag läser det.

Det där meddelandet till Hampus lärare.

Som att jag skriver om vädret.

När vi fått gå undan

efter att Hampus dött

loggade jag in på Lärum.

Jag vet inte varför.

Kanske det var min hjärna

som inte alls hängde med.

I vad som hände.

Hon hade skickat

om ny tid för utvecklingssamtal.

Jag hade väntat på det.

Med förslag till tider.

Och jag bara svarade.

Varför det inte alls skulle gå.

Skrev ner precis som det var.

Utan krusiduller.

Jag var tom.

Det minns jag.

Och arg.

Då också.

Arg på kuratorn

som erbjöd kaffe och kakor hela tiden.

Sen började skolan ringa.

Hela tiden kom det samtal.

Och jag blev bara ännu mer arg.

”Lämna oss ifred!

Vi ringer väl när vi kan!”

Förstod nog inte alls

vad mitt meddelande egentligen satt igång.

Och hans död förstås.

Framförallt den.

Ihsan fick prata med dem tillslut.

Han tog på sig allt sånt där.

Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan.