Göra döden värdefull.

Kanske ni kan hjälpa mig?

Hur når man fram till alla som behöver?

Så många har redan haft hjälp av mina ord.

Det har de sagt.

Men jag blir ändå ledsen.

Journalister verkar gärna vilja prata om döden.

Sånt säljer.

Det upprörande svarta.

Pang bom, sorgligt, klart.

Men få verkar vilja närma sig det andra.

Det där som alla känner

men ingen skriver om.

De där förbjudna känslorna.

Men många därute vill höra ihop.

Jag vet bara inte hur jag ska nå dem.

Hur går jag vidare med allt det här?

Vad gör jag nu?

Hampus död ska inte falla i glömska.

Hampus död ska ha varit värdefull.

Jag vill ta den.

Vårda den.

Ge den liv

och se den grönska.

Men hur?

Jag var så säker på min organisation.

Den där för barns rätt till trygg skolgång.

Men det är svårt ensam.

Och jag kanske helst vill förmedla kunskap.

Om sorg och förlust.

Vill jag föreläsa?

Vad vill jag bli sen?

Från din morfar

”Jag har dig,

precis som mamma,

ofta vid min sida.

Vi kan prata om något spännande

eller kanske bara något helt betydelselöst

när vi går med Uno på kvällarna.

Du tar dig ofta ett dopp i poolen.

Du gillar verkligen de sena kvällsdoppen.

Men sedan går vi bara sida vid sida

och du berättar dina funderingar och planer.

Inte om skolan,

inte om den nära morgondagen.

Nej du tittar längre fram och planerar

för det du ville förverkliga och göra.

Medan jag,

din morfar

mest tänker på ”förr”,

de fina stunder vi haft.

Jag förstår kanske inte allt du sa,

men du känns som framtiden

och det gör mig trygg och glad.

Jag hoppas du har det bra

och att du har många som lyssnar på dig

nu också

och kanske också någon gammal gubbe

som kan gå vid din sida ibland…..

tills vi träffs igen.”

/Morfar

PS. La in den här kommentaren som ett inlägg

så den finns tydligt.

Den fick tårarna att komma.

Brev till dig, älskling!

-”Mamma, med papper och penna

kan man göra vadsomhelst.

Papper, penna och fantasi.”

Ja så sa du Hampus.

För 7 år sedan.

Jag älskar att du alltid tänkte så.

Som att allt var möjligt.

Är jag endel av det?

Jag tror det.

Det var alltid viktigast för mig.

Att du skulle vara öppen.

Se möjligheter.

Acceptera olikheter.

Ta dig an utmaningar.

Du hade sån makalös fantasi, Hampus.

Kommer du ihåg

att du ett tag hade så svårt att skriva ändå?

Du kunde berätta de mest häftiga historier

men när de till skolan skulle skrivas ner

så tog det helt stopp.

Jag undrar

ofta och nästan jämt

vad du hade gjort i den här världen.

Kanske nåt stort?

Eller kanske inte alls stort

men precis lagom för dig?

Jag saknar dig.

Framförallt saknar jag stoltheten.

Jag är alltid stolt för det du gjort.

Men jag får inte se dig utvecklas

eller vara så fin med dina syskon.

Och snart är det skolavslutning.

Tänk att du då hade gått ut 8an.

Tänk den där julavslutningen

när du var som en konferencier.

Trodde mitt hjärta skulle brista av stolthet.

Nu får jag inte uppleva sånt mer.

Inte med dig iaf.

Älskade Hampus.

Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka hit.

För din skull såklart

för allt du borde ha fått uppleva

men kanske ändå mest för min.

Jag hatar att mitt hjärta ständigt gör så ont.

Att ge någon rätten till sin sorg.

Idag blev jag så medveten

om hur lite kan göra mycket.

Vi fick besök idag.

En hel familj

en ny bekantskap

hälsade på oss och valparna.

Flickan i familjen stannade kvar

och fortsatte leka med Amira.

Amira var i extas!

Mamman i familjen ställde en fråga.

Om Hampus.

Om hur längesen det var.

Jag tror

att jag i min ton svarade som att jag inser

att andra tycker att det är längesen.

Men när jag hade svarat så sa hon:

-”Inte så längesen alltså.”

Det kan ju tyckas vara en enkel grej.

Men med de orden

gav hon mig rätten att vara ledsen.

Den rätten

ska man väl inte behöva få av nån?

Så tänker man kanske?

Men i verkligheten får så många höra

att det är dags att sluta vara ledsen.

Framförallt när ett år gått.

Jag har aldrig fått höra det.

Tack och lov.

Men jag har nog ändå påverkats

av att andra skriver om det.

-”Inte så längesen alltså.”

Jag sa inget.

Men jag fick en uppenbarelse där och då.

Hon förstår mig.

Hon bekräftar min förlust

men också min fortsatta sorg.

Jag har rätt till den.

Minnen av dig

Haha, alltså Hampus. Ikväll helt från ingenstans:

-”Men mamma, du ser inte ut som Barbie. Barbie har smink, det har inte du. Men det är enda skillnaden.”

Hampus sa såna fina saker till mig.

Hela livet.

För det var en komplimang.

Och jag tog det som en.

Det känns konstigt nu.

Den där pojken som redan var ett minne,

han finns ju fortfarande kvar som minne.

Det är ju precis som förr.

Så mycket är precis som förr

fast allt är ändå precis olika.

När Hampus sa det där så var han 8 år

och jag kan fortfarande inte minnas

var det skulle ha kommit ifrån.

Han brukade vara så emot

att jag skulle färga håret.

Det skulle absolut vara blont.

Som hans hår.

För hans pappa och bonusmamma hade mörkare.

Det var viktigt för honom.

Tänk att han sparade ut sitt hår så långt

och skänkte det sen.

Så vacker människa han var.

Sin egen.

Mycket är precis som förr

men den vackra killen på bilden är borta.

Ska vi prata sorg?

Journalistens text har kommit.

Jag är nöjd.

Jag känner att historian gripit tag i henne.

Man kan läsa det i texten.

Om några månader ska den komma ut.

I en sån nationell tidning.

Nu ska vi prata sorg i Sverige.

Mera.

Så många hör av sig och håller med.

Vi behöver prata mer om sorg.

Om förlust.

Om död.

Och om hur man kan göra

när man är den som står bredvid.

Vem hade trott att jag skulle stå här

längst fram i den här kampen?

Inte jag i alla fall.

Trodde att jag varit med om mitt svåra.

Förut.

Vem kunde ana?

Är du okej med att prata sorg?

Nä, knappt jag heller.

Det är jättesvårt.

Så låt oss göra det mer.

Jag räds inte tårar, jag behöver dem.

Nu har det gått en tid

sen min son flyttade till himlen.

Det är så vi säger till Amira

när hennes storebror kommer på tal.

Jag kan fortfarande känna

att människor går på äggskal omkring mig.

Åtminstone kring det känsliga ämnet

om hans korta liv.

Jag hatar det.

Det är som att hans död

lämnade en stor elefant i rummet

som alla förutom jag försöker undvika.

Som att om han nämns

kommer jag påminnas om hans död

och gå sönder i en miljon små bitar.

Men jag glömmer aldrig.

Varje sekund

Varje dag

plågas jag av vetskapen.

Jag minns mitt i ett skratt.

Jag minns under tårar.

Jag har gjort det redan.

Nu pusslar jag mig tillbaka

med de bitar som finns kvar.

Kanske gråter jag längs vägen?

Men jag kommer inte gå sönder.

Jag ogillar inte tårarna

när de sakta rullar nerför kinderna.

Inte ens den kraftfullaste av gråt

som fortfarande kommer.

Ibland behöver jag känna det igen.

Jag behöver uppmärksamma

att han inte finns i mitt liv.

Snälla låt mig få prata om honom.

Och låt mig få släppa fram tårarna.

Jag har varit i dina skor.

Jag vet hur det känns.

Det är obekvämt.

Läskigt.

Man vet inte vad man ska säga.

Eller hur?

Jag förstår att du inte kan greppa

hur det känns att begrava sitt barn.

Jag förstår att du är rädd att förvärra saker.

Men kanske

skulle det vara lättare att berätta det för mig?

Vad du tänker, precis sådär.

Ärligt talat
vet jag inte heller vad jag ska säga.
Men jag vet i alla fall
att ingen kan påminna mig om min förlust.
Det enda som kan göra mig mer ledsen
är att inte fritt få prata om honom
för att resten av världen blir obekväma.
För jag älskar honom fortfarande.
Döden kan aldrig ändra det.

Min största rädsla

är att leva i en värld som inte minns honom.

Så om du bryr dig om mig,

bara det minsta lilla,

låt aldrig det hända.

Skriv om mig, igen och igen!

Jag blev kontaktad av en journalist igen.

För en rikstäckande tidning.

Kanske är jag naiv den här gången

eftersom inget egentligen hände sist.

Men jag är redo.

Jag vill att det pratas om sorg.

På ett annat sätt än förut.

Precis som jag beskrev här till exempel.

Det är därför jag skriver bloggen.

Och det är därför jag vill skrivas om.

Igen och igen och igen.

Sorg är ett svårt ämne.

Och stort.

Och tabu.

Men det är också viktigt

så därför bör vi tjata.

För alla som nånsin får uppleva riktig sorg.

För alla dem.

Eller ja, oss.

För att alla andra ska ha förståelsen.

Och inte vi.

För att vi ska få reagera

och det ska vara okej.

Att svänga så kraftigt

”Days came and went

But nothing ever really felt the same

‘Cause you left a space

where everything reminds me of your face”

——————————–///

Från att ha varit så nere vid födelsedagen

så studsade jag snabbt upp igen.

Ska livet vara så nu?

De här kraftiga svängarna.

Om jag återfår topparna så är livet

på ett vis så mycket rikare i så fall.

Bredare i omfång.

Kanske det också är något positivt?

Igår fick jag ett begynnande panikanfall.

Av en sån vardaglig sak.

Det är nog svårt att förstå

att de minsta små saker kan orsaka såna fall.

Amira somnade i soffan.

Trött efter lek och bus.

Fantastiskt glad

efter en fantastisk dag.

Jag skulle väcka henne.

Men hon vaknade inte.

Hon vaknar inte!

Och jag åkte tillbaka till den kvällen.

-”Helvete, han är alldeles blå!”

Jag hörde i min röst

när jag skrek efter Ihsan

att paniken fanns där.

Eller så hörde bara jag.

För Ihsan reagerade inte på den.

Flashbacks.

Det andra känslolivet.

Det som bara finns under ytan.

Det som ingen ser.

Men så, hon vaknade.

Vi läste bok.

Livet var som vanligt.

Att ta hand om en gravsten.

Ikväll var jag till graven igen.

Jag liksom nästan sprang dit.

Inombords nästan förväntansfull.

Pirrig.

Jag kom på mig själv att tänka

att det kändes som att han skulle vara där.

Min lilla pojke.

Det som fanns där

var en gravsten täckt med snö.

Jag försökte skotta mig fram

eftersom gången dit var full med snö också.

Råheten slog mig.

Som att Hampus faktiskt låg där.

Täckt med snö.

Frusen.

Blåa läppar.

Jag såg honom framför mig.

Hans bild på stenen var också täckt.

Och när jag drog handen över

för att få se hans ansikte

kom nästan tårarna.

Det virvlade framför mina ögon.

Kanske

var det snöflingorna i den starka vinden?

Jag tappade balansen.

Grep tag i allt mitt hopp

och bad om att få känna en hand på min axel.

Men jag kände inget.

Bara ensamheten.

Jag längtar till sommaren.

När jag kan pyssla om däruppe.

Som att det skulle dämpa sorgen

efter att plocka efter honom efter måltiden

att få plocka lite ogräs.