Sådär som Ida Backlund.

Jag märker att många av mina inlägg

handlar om de kraftiga svängarna.

Men nånstans lär jag känna mig själv nu.

Också.

Det blir som en bearbetning av tiden som är.

Den Maja som fanns förr.

Hon minns jag knappt.

Jag försöker plantera blommor.

Sådär som Ida Backlund.

Men det är svårt att få dem att växa.

Jag längtar efter livet.

Sådär som det var.

Jag har nånstans börjat inse

att det måste ske utan.

Utan honom.

Men jag vill leva.

Drömma.

Jag vill bli jag.

Sträva.

Utvecklas.

Tillvarata min stund här.

Tills jag får träffa honom igen.

I nuet där vi lever.

Här sitter jag i morgonrocken,

fortfarande lite febrig.

Amira äter frukost framför IPaden.

Sådär som hon inte borde.

Men vem är perfekt förälder

när man är sjuk?

Enligt rapport har Maryam kräkts.

Och efter en vecka av diarre;

Hur länge

kan man ha magsjuka egentligen?

Nån som vet?

Dessa dagar har jag både ätit socker

och totalt lagt ner allt vad rörelse heter.

Men det får man väl också

när man är sjuk.

Och barnen är det.

Och man är ensam förälder hemma.

Jag-stark 2019 känns långt borta

men samtidigt handlar det väl också

om att ta hand om sig själv

att lära sig lyssna på kroppen

att ta livet som det kommer.

Så därför sitter jag här i morgonrocken

Amira ser IPad

samtidigt som hon äter frukost

Och bara tar hand om oss.

I nuet.

Jag-stark 2019

får handla om det jag behöver.

Tre saker som driver mig framåt.

Ett nytt år, många nya möjligheter.

Det var min inställning förut.

Till allt.

Allt skulle lösas.

Allt kunde lösas.

Det känns som nyss

men ändå som aldrig.

Kommer den människan tillbaka?

Men jag har ändå saker

som håller mig uppe.

Ja, förutom familjen.

Att se barnen utvecklas

alla deras små steg framåt

gör underverk på mig själv också.

Förra året skrev vi lappar på nyår.

På sånt vi ville skulle hända.

Hampus skrev

att han ville vara mer tillsammans.

Jag skrev nåt ytligt som att gå ner i vikt.

Också en klokskap som jag tar med mig.

Som han sagt.

I år ville sambon inte skriva lappar.

Det gjorde för ont.

För mig blir det en räddning.

Att ha saker som driver mig framåt.

Här kommer listan

på saker att göra 2019.

– Mitt Sockernoll och Jag-stark 2019.

Ingen av er har hakat på ännu.

Men jag hoppas ändå att 2019

kommer bli ett år

där ni övar jagstyrka.

– Kalendern hoppas jag få sälja mer av.

Flera tusen har kommit in

till organisationerna

och jag hoppas såklart på mer.

– Att få jobba mer med organisationen

som ska skapas i Hampus minne.

En organisation som är Hampus.

Som han var i skolan.

För ett jag-starkt 2019.

Vad sägs om att göra nåt

på ett sätt tillsammans

och på alla andra sätt med sig själv?

Jag försökte få med er

på mitt Sockernoll

men det är en mycket svår utmaning

för de allra flesta.

Och kanske

har man inte ens behov att avstå?

Men vad behöver du

i ditt liv

i ditt år 2019?

Jag-styrka handlar om att stå upp för sig.

För sitt eget jag.

För att må så bra man bara kan.

Behöver du nåt fysiskt?

Eller kanske nåt psykiskt?

Kanske du behöver ta mer steg?

Eller stå upp för dig på jobbet?

Kanske har du något eget som grämer dig?

Nåt du inte tagit tag i?

Behöver du lämna en relation?

Utveckla en relation?

Lära dig ett språk?

Säga nej mer?

Säga ja mer?

Om vi gör det tillsammans

såhär över nätet

så gör vi det för oss själva

precis det där anpassade till oss

men ändå alldeles tillsammans?

Ensamma, men med mycket pepp.

Allt för ett jag-starkt 2019.

Precis sådär som Hampus levde.

Kärleksfullt tillsammans

men alldeles alldeles egen.

Sockernollad!

Ja, jag är det faktiskt.

Jag tror det.

Igår åt jag kakor

men mamma hade bakat speciella.

Såna som inte gör att blodsockret rusar.

Såna med sötströ istället.

Och jag är nöjd.

Älskar att jag är så beslutsam denna gång.

Promenaderna brister jag på.

Motivationen fanns före magsjukan.

Nu är den borta.

Både magsjukan och motivationen.

Jag försöker också

hålla nere portionerna.

För den här gången ska jag lyckas.

Kilona efter Maryam ska bort.

Sen Hampus dog

har allt bara varit borta.

Ni vet, knappt duschat ens.

Livet blir en sån virvelvind

när traumat kommer.

Man inser nog inte ens.

När man är sådär utifrån.

Nu har det i alla fall gått 10 dagar.

Och jag är så stolt.

Även om jag brustit i promenaderna.

Över mig själv.

Jag kan göra det här.

Positivt med Sockernoll

Mitt Sockernoll har på ett sätt

fått en alldeles flygande start.

Det positiva med magsjukan

är att jag haft absolut noll längtan

till all slags socker.

Jag har inte haft längtan

till nån typ av mat heller iofs.

Den första värsta tiden

med sockerabstinens

har alltså dolts av värsta magsjukan.

Känns på nåt sätt som att Hampus

haft ett stort finger med.

Det låter kanske elakt

men om nån känner till

hur svårt jag har att sluta

så är det nog han.

Det negativa är kanske

att promenaderna dog bort.

Men det borde vara enklare

nu när våren kommer (snart?)

Att börja promenera.

Nu ska jag bara klara mig

igenom en deppig julafton.

Men det borde gå.

Det ska gå.

Hur går det för dig?

Har du bestämt dig

för din egen utmaning?

Häng med vetja.

Det blir kul!