Hjälp mig fira hans födelsedag.

Det är morgon.

Sen tiden ställdes om

har flickorna börjat sova länge.

Åtminstone mycket längre än jag kan göra.

Nån som kunde sova

det var verkligen Hampus.

På helgerna brukade vi väcka honom.

”Godmorgon Hampus, vi ska äta lunch!

Vill du ha?”

Om en vecka fyller Hampus år.

Jag börjar få ont i magen.

För att han inte lever.

Förstås.

Oerhört nervös över alla känslor.

Och för att jag inte kan besöka graven.

Lägga presenter.

Fylla med ljus.

Blommor.

Allt han förtjänar på sin dag.

Jag är här.

I Spanien.

Såhär på morgonen fick jag en idé.

Kan vi fira Hampus tillsammans?

Och samla bilderna nånstans?

Det vore fint.

Stora som små firanden.

Min syster skrev ett sms

att hon vill hämta hem Hampus.

Och min kropp skriker samma.

Att det är dags att stänga av mardrömmen.

Har oftast bara tankebilden på det.

Att jag ska springa in i hans famn

när han kommer.

Och gråta floder.

Men han kommer inte.

Och vi får fira hans födelsedag på annat sätt.

Kan ni hjälpa mig?

Har nån förslag?

Kan ni gå till hans gravsten?

Eller tända ljus hemma?

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Får fullständig panik över födelsedagen.

Ta initiativ och visa närvaro.

Nästa del i att finnas där vid sorg. Citaten är tagna från Första hjälpen vid sorg av Svenska kyrkan. Det är egentligen två punkter som jag tycker hör ihop.

”Det är bra om vi som stöttar kan vara den som föreslår en helt vardaglig aktivitet. Bjud på fika, kolla på en film eller ta en promenad i all sin enkelhet. Många som sörjer längtar efter en paus i sorgen och lite vanligt liv. Tänk på att den vi bjuder in kanske tackar nej och att det är helt okej. Det viktiga är att vi frågar – och att vi vågar fråga igen. Många av oss är rädda för att tränga sig på och det slutar ofta med att vi inte hör av oss alls. Kanske tänker vi att den sörjande behöver vara ifred eller att man ska vänta lite med att höra av sig tills ”det värsta gått över”. Det är viktigt att vi tydligt visar att vi finns där så att den sörjande inte känner sig isolerad, utanför eller ignorerad.”

Ja. Det här är supersvårt.

Kanske är det en svensk grej?

Det där med att inte vilja tränga sig på.

Men sluta med det.

Igen ska väl sägas

att alla är individer.

Unika i sin sorg.

Men för mig

är det tystnaden som är dödande.

Ensamheten.

Jag längtar efter livet.

De där halmstråna

att gripa tag i

när jag bara faller.

Vill man ringa

och bara prata strunt.

Gör det.

Svarar jag inte, ring igen.

Skriv ett meddelande.

Om vad som helst.

Det jag inte orkar.

Oftast.

Det är klagomål över egna barn.

Eller någon annans sorg.

Sånt kan man skriva.

Men jag kommer svara sen.

Den första känslan är alltid.

”Jamen, ditt barn lever iaf.”

(Det gäller nog det mesta.

Är ganska tjurig.

Och kinkig.)

Och kring sorgen,

att jag blir självisk.

Har svårt med empati nu.

För andra.

Tack till alla som finns där för mig.

För oss.

Ta ansvar för kontakten.

Viktigast av allt är kanske

att vi inte lägger ansvaret

för kontakten på den sörjande.

Vi kan undvika att säga

”Ring mig om det är något,

jag finns här”

eftersom risken är stor

att den sörjande inte orkar vara

den som hör av sig.

Då är det bättre om vi säger ”

Jag ringer dig på tisdag igen,

svara om du orkar”.

Ibland får vi inget svar

och det är helt okej,

den sörjande orkar inte alltid svara,

men då kan vi ringa tillbaka.

Igen och igen.

Det här är den första punkten

i första hjälpen vid sorg

som Svenska kyrkan har gjort.

Innan jag skriver mina synpunkter

vill jag påminna om att INGEN

ska få dåligt samvete.

Jag vill med det jag skriver hjälpa till

att förändra synen

på den som sörjer.

Och hur man kan finnas till.

Anledningen till att det blivit tyst

kring mig som sörjer

är att folk sagt:

1. ”jag tänker på dig”

2. ”jag finns här om det är nåt”

3. ”ring om du vill prata”

Oftast vill jag inte prata.

I mina jobbigaste stunder

vill jag sitta tyst.

Fast bredvid någon.

Och prata ibland.

I vanliga stunder

vill jag vara som vanligt.

Men jag vet inte hur du når mig

om vi planerat några dagar bort.

Jag vill att mina barn ska leka.

Men jag kan inte be om hjälp.

Jag vill att hushållet ska funka.

Men jag känner mig svag

om jag inte fungerar.

I vårt samhälle

ska man inte vara svag.

Och man behöver inte ringa ens.

Ett sms, ett meddelande på Facebook

eller varsomhelst.

Och vill du erbjuda hjälp,

fråga inte.

För du kommer få ett nej.

Vill du hjälpa mig att minnas Hampus

genom att fråga saker?

Det är välkommet.

Varje sörjande är unik

men att prata om minnen

gör den döda mer levande.

Närvarande.

Och även om det är jobbigt

så är det en del i en läkande process.

För alla.