Att ge någon rätten till sin sorg.

Idag blev jag så medveten

om hur lite kan göra mycket.

Vi fick besök idag.

En hel familj

en ny bekantskap

hälsade på oss och valparna.

Flickan i familjen stannade kvar

och fortsatte leka med Amira.

Amira var i extas!

Mamman i familjen ställde en fråga.

Om Hampus.

Om hur längesen det var.

Jag tror

att jag i min ton svarade som att jag inser

att andra tycker att det är längesen.

Men när jag hade svarat så sa hon:

-”Inte så längesen alltså.”

Det kan ju tyckas vara en enkel grej.

Men med de orden

gav hon mig rätten att vara ledsen.

Den rätten

ska man väl inte behöva få av nån?

Så tänker man kanske?

Men i verkligheten får så många höra

att det är dags att sluta vara ledsen.

Framförallt när ett år gått.

Jag har aldrig fått höra det.

Tack och lov.

Men jag har nog ändå påverkats

av att andra skriver om det.

-”Inte så längesen alltså.”

Jag sa inget.

Men jag fick en uppenbarelse där och då.

Hon förstår mig.

Hon bekräftar min förlust

men också min fortsatta sorg.

Jag har rätt till den.

Ska vi prata sorg?

Journalistens text har kommit.

Jag är nöjd.

Jag känner att historian gripit tag i henne.

Man kan läsa det i texten.

Om några månader ska den komma ut.

I en sån nationell tidning.

Nu ska vi prata sorg i Sverige.

Mera.

Så många hör av sig och håller med.

Vi behöver prata mer om sorg.

Om förlust.

Om död.

Och om hur man kan göra

när man är den som står bredvid.

Vem hade trott att jag skulle stå här

längst fram i den här kampen?

Inte jag i alla fall.

Trodde att jag varit med om mitt svåra.

Förut.

Vem kunde ana?

Är du okej med att prata sorg?

Nä, knappt jag heller.

Det är jättesvårt.

Så låt oss göra det mer.

Jag räds inte tårar, jag behöver dem.

Nu har det gått en tid

sen min son flyttade till himlen.

Det är så vi säger till Amira

när hennes storebror kommer på tal.

Jag kan fortfarande känna

att människor går på äggskal omkring mig.

Åtminstone kring det känsliga ämnet

om hans korta liv.

Jag hatar det.

Det är som att hans död

lämnade en stor elefant i rummet

som alla förutom jag försöker undvika.

Som att om han nämns

kommer jag påminnas om hans död

och gå sönder i en miljon små bitar.

Men jag glömmer aldrig.

Varje sekund

Varje dag

plågas jag av vetskapen.

Jag minns mitt i ett skratt.

Jag minns under tårar.

Jag har gjort det redan.

Nu pusslar jag mig tillbaka

med de bitar som finns kvar.

Kanske gråter jag längs vägen?

Men jag kommer inte gå sönder.

Jag ogillar inte tårarna

när de sakta rullar nerför kinderna.

Inte ens den kraftfullaste av gråt

som fortfarande kommer.

Ibland behöver jag känna det igen.

Jag behöver uppmärksamma

att han inte finns i mitt liv.

Snälla låt mig få prata om honom.

Och låt mig få släppa fram tårarna.

Jag har varit i dina skor.

Jag vet hur det känns.

Det är obekvämt.

Läskigt.

Man vet inte vad man ska säga.

Eller hur?

Jag förstår att du inte kan greppa

hur det känns att begrava sitt barn.

Jag förstår att du är rädd att förvärra saker.

Men kanske

skulle det vara lättare att berätta det för mig?

Vad du tänker, precis sådär.

Ärligt talat
vet jag inte heller vad jag ska säga.
Men jag vet i alla fall
att ingen kan påminna mig om min förlust.
Det enda som kan göra mig mer ledsen
är att inte fritt få prata om honom
för att resten av världen blir obekväma.
För jag älskar honom fortfarande.
Döden kan aldrig ändra det.

Min största rädsla

är att leva i en värld som inte minns honom.

Så om du bryr dig om mig,

bara det minsta lilla,

låt aldrig det hända.

Ang SUDEP.

Jag hade tydligen inte riktigt läst.

Den där faktabilden som jag la ut igår.

Ang SUDEP.

Det står nämligen att SUDEP

orsakas av allvarliga epilepsi-anfall.

Men det stämmer inte.

SUDEP kan alla få

eftersom man inte vet vad det beror på.

Ett kort anfall kan orsaka SUDEP.

Ett långt anfall kan hålla hjärtat igång.

Forskning pågår i Sverige

om det är medicinen på nåt sätt.

Det är det ju däremot inte

eftersom Hampus inte åt nån.

Men rätt ska vara rätt.

Allvarliga anfall är det ju

när nån dör.

Men det behöver inte vara långt.

Eller kraftigt.

SUDEP liksom bara händer.

Det är allt man vet idag.

Kan du dö av epilepsi?

Ja.

Det kan du.

Om du har epilepsi förstås.

70 personer dör av SUDEP varje år.

Unga personer.

I Sverige bara.

Svårt att förstå att så få vet att det finns.

Inte ens alla läkare vet.

Läs min rättelse av bilden.

Och jag satt där

och litade på läkarna.

Deras axelrycknings-attityd.

Det föll ju så väl samman

med allt jag hört om epilepsi förut.

Varför hör man inte mer om SUDEP?

70 personer varje år.

Det är ju massor.

Massor av närstående

som borde vilja skrika rakt ut.

Som jag.

SUDEP borde vara vida känt.

Alla med epilepsi

borde åtminstone får information.

Och direkt.

För Hampus dog i sitt tredje anfall.

Tredje.

Den 26 mars är det en viktig dag.

Aldrig hade jag hört talas om den heller.

Vi kan väl hjälpas åt att sprida kunskapen?

Så om du har epilepsi.

Snälla prata med din läkare.

Var inte rädd.

Var vetgirig.

Och ta hand om dig.

Dela inlägget är du snäll. ❤️

Att ta tillvara på varann, såhär efteråt.

Jag vill dela ett meddelande jag fått

faktiskt från mediet som jag gick till.

Man får tro eller inte tro

på just det mediala

men det hon skrev gick rätt in:

”Jag bär även med mig

en känsla sen vårt möte.

Kanske att du känner

att du inte tog tillvara tiden med Hampus?

Men det gjorde du.

Ofta när nån rycks bort

säger nån att man ska ta vara på varann.

Men det kan också skapa en rädsla och oro

för om man tex kan sätta gränser

och om man ska våga bli arg etc.

Hampus var trygg och vet att han var älskad.

Men hälsningen är nog från ”högre ort”

att du kan vara frimodig

och våga bli arg

och även känna glädje när det kommer

Att bli arg och sätta gränser

är en kärlekshandling

likväl som tröst och kramar och pussar.”

Just när hon skrev det

så behövde jag det där som allra mest.

Mitt dåliga samvete åt upp mig.

Inte bara för att jag inte fanns där i tid

utan för såna saker som jag gnällt på.

Onödigt verkade det.

Varför skulle han städa sitt rum t.ex

när hans liv blev så kort?

Varför hade jag bråkat på honom alls?

Det hjälpte mig

det där meddelandet.

Och kanske kan det hjälpa fler.

Att ta tillvara på varann är något annat

än att låta saker gå

eller att bara vara.

Många mår dåligt för att man återgår

till det där ekorrhjulet även fast nån dött.

Även fast det fört med sig så många insikter.

Men ekorrhjulet måste tillbaka.

Så ser vårt samhälle ut.

Och som Hampus sa:

-”Man är fortfarande sig själv.”

Att ta tillvara på varandra

kan också betyda att fortsätta leva.

Som nu

att jag ger mina levande barn

allt det där som Hampus fick.

Av mig själv.

Glad.

Ledsen.

Arg.

Stressad.

Och så vidare.

Insikterna jag fått

finns ju alltid med i min ryggsäck ändå.

Och hjälper mig att ta beslut

även om det sker omedvetet.

Vad har hjälpt mig?

Jag tänker ofta på det.

Vad det egentligen är som hjälpt mig.

Jag pratade med en kollega idag.

Hon sa nåt i stil med

att jag hade ett helt otroligt starkt psyke

och oerhörda inre resurser.

Utan att jag ens var medveten om dem själv.

Folk har sagt det innan det här.

Att jag är så stark.

Och nånstans därinne måste jag

ju ha nån typ av superhjältekraft.

Men om jag försöker lista på yttre saker?

Min sambo, som stått stark

och inte låtit mig gräva ner mig.

Och som höll sig vaken på nätter

för att hålla mig sällskap i ångesten.

Barnen, som i mitt svartaste mörker

i sin omedvetna hjärtliga glädje

tvingade mig att le även om jag inte kände det.

Min syster, som hållit mig nära och skickat minnen.

Att få åka iväg, bort från allt.

Vänner, som skickade om och om igen.

Långa meddelanden om väder och vind.

Korta meddelanden ”hur mår du?”

Även om inget svar kom.

Bloggen, att släppa sorgen och känslorna fria.

Och att hålla dem på den platsen.

Att på nåt vis kunna stänga av och på.

Jobbet, att få grotta ner mig i annat att fokusera på.

Men igen tror jag att jag vill slå ett slag

för att finnas där.

Svenska kyrkan har till exempel

en Första hjälpen vid sorg.

Den är lysande.

Dessutom finns en annan sida

om att vara en god vän till den som sörjer.

Läs den gärna.

Eftersom så många inget vet vad man ska säga

så hittar du där råd som detta:

Ditt viktigaste jobb är att lyssna,

inte komma på lysande saker att säga.

 

 

 

 

 

 

Så smart du är, I admire you!

Jag blev paff.

För det kom så från ingenstans.

Och nånstans har jag tappat tron.

Den allra viktigaste tron.

Den på mig själv.

Men så förklarade min vän.

På ett sätt så jag faktiskt också kände det.

Det är svårt att se sig själv

med andras ögon,

men den här gången så kunde jag det.

”För att jag

aldrig har känt/träffat någon

som kan utrycka sina tankar

med så bra beskrivning.

Jag får så många A-ha moments

från dina texter.

Det är ett måste

att man är smart för att kunna göra det.

Sen, hur du hanterar barn och man

och med allt skit som händer

(sjuka barn, magkatarr, mörka dagar).

På nått sätt tar du dig upp.

Du gråter och mår dåligt

och det är bara DU som riktigt känner

och går igenom helvetet,

men tar inte glädjen,

av att vara med sin mamma,

ifrån Amira och Maryam.

Det är som flera olika personer

som lever parallellt.

Hur kan man inte se upp till det?”

Låter det ego om jag mår bra av sånt?

Boostar mitt mående.

Som en injektion.

Tack Sandra, du är fantastisk!

Är det okej med Halloween?

Det finns många åsikter om Halloween.

Och om allhelgona.

Jag har också fått frågan om vad jag tycker.

Precis som med allt annat

går åsikterna isär.

Men min tanke är denna:

För mig

känns Halloween inte kopplat till döden.

Eller Hampus.

Inte mer än att jag minns

när vi tillsammans karvade pumpor.

Eller när Ihsan

skulle lära Hampus med kompis att busa

och erbjöd dem ägg.

Hampus tog inga.

Till mammas glädje.

Men vi fick oss alla ett skratt

när de kom hem och kompisen hade ramlat.

Och äggen hade gått sönder.

Däremot är allhelgona

kopplat till döden

och den grejen känns oerhört jobbig.

Och överallt påminns man.

Gravljus.

Gravdekorationer.

I precis ALL reklam.

För mig är Halloween ett jippo bara.

Däremot kan jag förstå

att man inte vill ha

halloween-firande på allhelgona.

Just pga den anledningen,

att Halloween är ett jippo

och allhelgona är respekt för döda anhöriga.

Och uppdelningen borde inte vara svår.

Halloween den 31 oktober

eller helgen före.

Allhelgona helgen efter.

För det blir känsligt också för mig.

Att driva och leka

på just dagen/helgen när jag

ska visa respekt för min son.

Och minnas.

När hela jag är på anspänning.

Skakar.

Kanske vi tänder ljus hemma.

Kramas.

Gråter.

Minns.

Och så plingar det på dörren:

”Bus eller godis!”

Från min syster.

Min syster skrev ett sms.

Igår kväll.

Ett så vackert och personligt.

Hon är den enda som gör så.

Hon ger mig den plats jag behöver.

Den min sorg behöver.

Men samtidigt är hon där med hela sig.

Jag riktigt känner det.

Hur hon finns där vid min sida

som ingen annan.

Hon minns.

Jag uppskattar det.

Jag kunde inte sova sen.

Men det var en annan sak.

———————-

God natt! ❤️

Spelar så ofta upp två miner

som Hampus brukade göra.

En när han inte gillade något.

Hur han som himlade med ögonen/blundade

och skakade med huvudet.

Och tryckte bak huvudet och hakan

mot halsen.

Svårt att förklara.

Och en annan min

då han fnissade hjärtligt.

I mitt huvud är han typ 10-11 år.

Det hände ju verkligen något sen.

En ung tonåring.

Första gången han gick över

från barn till ung tonåring enligt mig

var när vi kom på Amiras ettårskalas.

Han stod som vanligt redo

med en kram när vi kom.

Han log och var så lång.

Långt hår.

Mörk röst.

Sa ibland på jobbet

att Hampus redan hade passerat målbrottet.

Kände mig alltid stolt att prata om honom.

Jag gör det nu också

och önskar så innerligt att jag fick göra det

med vetskapen att han lever.

Utan att behöva stanna upp

precis innan jag säger något

och fundera ett extra varv.

Ända sedan han dog

återkommer tankarna,

att Hampus är inte någon som dör.

Han är ju Hampus.

Det passar sig verkligen inte.

Det är ju Hampus.

När mamma ringde den morgonen

kom tårarna och rädslan,

men jag for på jobbet

eftersom Hampus ska ju leva.

Det gick bara inte att greppa.

Och jag har fortfarande inte förstått det helt.

Väntar fortfarande på

att han ska komma

eller att han är hos dig på söndag.

Och han var så fin,

så vuxen när han låg på sjukhuset.

Jag väntade bara på

att han skulle skina upp

på sitt pliriga sätt.

Du får säga om du inte vill

att jag ska skriva såhär.

Vill att du ska veta att jag tänker på dig

och Hampus

flera gånger varje timme.