Valparna och kontraster.

Våra valpar har kommit.

Hur söta som helst!

Till och med en kattmänniska kan se det.

En sån som jag alltså.

Valparna har tagit över Amiras existens.

Hon leker och lever valpar nu.

Hennes största gosedjur är mamma

och alla andra nallar är valparna.

Ja, för så många valpar blev det.

12 st gosiga.

Många frågar om alla överlevde.

Svaret är ja.

Om hon verkligen har mjölk till alla?

Vet ej.

Vi måste väga såklart.

Det är nog det jobbiga nu.

Att jag blir en sån hönsmamma

även med valpar.

Oroar mig för minsta lilla.

Men det ska väl gå bra.

Det tror jag.

Maryam verkar också gilla dem.

Hon skriker rätt ut när hon ser dem.

Tänk lilla Maryam…

i sitt korta lilla liv

så har hon varit med när storebror dog.

På IVA.

Och när 12 valpar kom till världen.

Såna stora kontraster

på bara lite drygt 1,5 år.

Skriv om mig, igen och igen!

Jag blev kontaktad av en journalist igen.

För en rikstäckande tidning.

Kanske är jag naiv den här gången

eftersom inget egentligen hände sist.

Men jag är redo.

Jag vill att det pratas om sorg.

På ett annat sätt än förut.

Precis som jag beskrev här till exempel.

Det är därför jag skriver bloggen.

Och det är därför jag vill skrivas om.

Igen och igen och igen.

Sorg är ett svårt ämne.

Och stort.

Och tabu.

Men det är också viktigt

så därför bör vi tjata.

För alla som nånsin får uppleva riktig sorg.

För alla dem.

Eller ja, oss.

För att alla andra ska ha förståelsen.

Och inte vi.

För att vi ska få reagera

och det ska vara okej.

Ska du till himlen?

Det här att Amira måste fråga

om jag ska till himlen när jag ska till jobbet

det är nåt som innerligt sliter.

Mycket har blivit sammankopplat med himlen.

Tomten

som hon blev panikslagen för

att han skulle komma och ta henne.

Till himlen.

Påskharen.

Mitt jobb har förut sammankopplats.

Då hade vi läst en bok.

Om en mamma som åkt till himlen.

Sen glömdes det bort.

Ända tills hon kom till mitt jobb

och vår vikarie hette Hampus.

Jag vet inte om det var det.

Men Amira har alltid älskat mitt jobb.

Att vara där.

Samma sak med hennes pappas.

Den gången presenterade vikarien sig

och sen ville hon hem.

Smått panikslagen direkt hon såg en man.

Och sen

dagen efter

kom frågan igen.

-”Men mamma, du ska väl inte till himlen?

Du ska väl till ditt jobb.”

Hon borde inte veta vad sånt här är.

Hon borde inte behöva vara rädd

för att nån ska komma och ta henne dit.

Mammahjärtat brister.

Ett mammahjärta som redan är brustet.

Snart byggkaos igen?

Det var ett tag sen jag skrev om vår renovering.

Kanske för att inget hänt.

Och nog måste jag säga att det var skönt.

Med en ordentlig paus.

Det har varit så himla mycket

och så mycket byggkaos hemma.

I sommar är det dags igen.

Om allt går som planerat.

Taket ska läggas om.

En carport ska läggas till.

Spännande.

Taket är absolut nödvändigt.

Det sades redan på besiktningen.

För två år sedan.

Carporten är absolut inte det.

Men allt behöver väl inte vara det.

Planen är att det ska ske i augusti.

Efter valpar.

Och efter lite vila efter valpar.

Sen ska vi nog ta tag inomhus igen.

Jag ansökte till Smetanas hjältar idag.

För att få vårt sovrum gjort.

Det är så långtifrån prioriterat.

Ni vet hur man nedprioriterar sig själv.

Självuppoffrande kallas det väl.

Där bredvid garaget (se bild).

Där ska carporten finnas.

Spännande!

Och ja, tjejerna hjälper till.

Bilden är gammal.

Vi har inte sådär mkt snö 🙂

Att känna sig så förbaskat ensam.

Är ni kvar några här som förlorat nån själv?

Av er läsare menar jag.

Jag undrar i så fall hur ni har det?

Jag gick in och läste på VSFB

-Vi Som Förlorat Barn-

där de beskriver sorg.

Sorgen efter ett barn.

Jag hade tänkt lägga ut det här.

Jag tänkte att de skulle skriva det perfekt.

Så gott som.

Åtminstone det där råa.

Men jag kunde inte.

Det är sånt gulligull.

Beklämmande stackars dig-gulligull.

Jag blir förbannad bara av att läsa.

Jag vill läsa nånstans om verkligheten.

Om det djupaste jävla svarta

där känslorna river djupa sår.

Och sen häller sprit i.

Där man vill skrika fuck-you åt alla

även dem som vill komma med kramar.

Varför informerar inte organisationer om det?

Varför är det ingen som rakryggat berättar

så man kan läsa och känna igen sig?

Det blir tryggare så.

Om man får känna igen sig.

Man känner sig inte så förbaskat ensam.

Jag tror det många gånger är ett stort problem.

Att man känner sig så ensam

när ingen faktiskt förstår en.

När plattityderna kommer.

I relationer också.

Efter tex ett barns död.

Jag har varit ärlig.

Och säkert utmanat många

som sen ska ha en relation till mig.

Och vissa har backat från utmaningen.

En hel del faktiskt.

Inför valpning ❤️

Jag blir mer och mer nervös för valparna.

Jag läser och läser

men känns inte som att nåt fastnar.

Inte ordentligt i alla fall.

Vi får väl se.

Jag har ju klarat av barn

så det går säkert bra.

Och jag är ju inte ensam i detta.

Nu är det bara dagar bort.

Köpare har börjat intressera sig

och det är ju bra.

Det är mest sambon som tar hand om det.

Det är skönt.

Är det nån läsare som har erfarenhet?

Ge i så fall era bästa tips.

Råd.

Knep.

Tankar.

Vi gjorde ultraljud/röntgen i veckan.

Det var så många så det var svårt att se.

9-11 valpar var svaret.

Det är många.

Hoppas innerligt allt går bra.

Häng med på resan 🙂

På Instagram finns vi på @villaaboutaouk.

Godhet i nedstigande led

Det kom barn förbi oss

för att sälja majblommor.

Det är för en god sak så jag köpte.

Och sånt vill jag att mina barn ska göra

så jag skulle förklara för Amira.

Försökte förklara

att pengarna gick som till en stor kassa.

Där barn som inte hade pengar kunde få hjälp.

Om deras mamma och pappa hade lite.

Hon var lite för ung.

Hon kunde först inte släppa

att jag hade tagit hennes pengar.

Fast det hade jag inte

bara att hon trodde det.

Sen vill hon också ha pengar.

Sen skulle hon förklara för Amo

vad som hade hänt.

Och hon fick det ungefär att låta

som att barnen hade kommit och stulit.

Men känslan verkade iaf ha gått in.

För varje gång hon ser barn utanför fönstret

så pekar hon leende och säger:

-”Mamma, titta där är de där barnen

som fick dina pengar.”

Hon sa det med ett tonfall

som om hon vore 50 år

och mycket förstående för deras svåra situation.

Gullunge! ❤️

PS. Köp Majblomman 2019!

Välmående och valpar.

Jag har börjat gå på promenader.

Det har varit mycket nyttigt.

Mestadels är det tack vare utmaning på jobbet.

Sen har jag nog också haft vädret på min sida.

Jag känner stor skillnad i hur jag mår.

Imorse vaknade jag utvilad.

Och då hade ändå Maryam

stört mig halva natten.

Hör på den?

Hemma håller vi på att boa.

Sådär som när man ska få bebis.

Men det är inte vi

utan vår hund.

Nellie.

Eller Odezza som hon egentligen heter.

Imorgon får vi veta hur många det är.

Jag ser framemot det här.

Med skräckblandad förtjusning.

Och det är ju klart

att hon och valparna ska få en ny säng.

Amstaff med stamtavla,

vet du nån som är intresserad?

Snart finns de här hos oss.

Jisses!

Sådär som Ida Backlund.

Jag märker att många av mina inlägg

handlar om de kraftiga svängarna.

Men nånstans lär jag känna mig själv nu.

Också.

Det blir som en bearbetning av tiden som är.

Den Maja som fanns förr.

Hon minns jag knappt.

Jag försöker plantera blommor.

Sådär som Ida Backlund.

Men det är svårt att få dem att växa.

Jag längtar efter livet.

Sådär som det var.

Jag har nånstans börjat inse

att det måste ske utan.

Utan honom.

Men jag vill leva.

Drömma.

Jag vill bli jag.

Sträva.

Utvecklas.

Tillvarata min stund här.

Tills jag får träffa honom igen.

Att svänga så kraftigt

”Days came and went

But nothing ever really felt the same

‘Cause you left a space

where everything reminds me of your face”

——————————–///

Från att ha varit så nere vid födelsedagen

så studsade jag snabbt upp igen.

Ska livet vara så nu?

De här kraftiga svängarna.

Om jag återfår topparna så är livet

på ett vis så mycket rikare i så fall.

Bredare i omfång.

Kanske det också är något positivt?

Igår fick jag ett begynnande panikanfall.

Av en sån vardaglig sak.

Det är nog svårt att förstå

att de minsta små saker kan orsaka såna fall.

Amira somnade i soffan.

Trött efter lek och bus.

Fantastiskt glad

efter en fantastisk dag.

Jag skulle väcka henne.

Men hon vaknade inte.

Hon vaknar inte!

Och jag åkte tillbaka till den kvällen.

-”Helvete, han är alldeles blå!”

Jag hörde i min röst

när jag skrek efter Ihsan

att paniken fanns där.

Eller så hörde bara jag.

För Ihsan reagerade inte på den.

Flashbacks.

Det andra känslolivet.

Det som bara finns under ytan.

Det som ingen ser.

Men så, hon vaknade.

Vi läste bok.

Livet var som vanligt.