Minnen av dig

Haha, alltså Hampus. Ikväll helt från ingenstans:

-”Men mamma, du ser inte ut som Barbie. Barbie har smink, det har inte du. Men det är enda skillnaden.”

Hampus sa såna fina saker till mig.

Hela livet.

För det var en komplimang.

Och jag tog det som en.

Det känns konstigt nu.

Den där pojken som redan var ett minne,

han finns ju fortfarande kvar som minne.

Det är ju precis som förr.

Så mycket är precis som förr

fast allt är ändå precis olika.

När Hampus sa det där så var han 8 år

och jag kan fortfarande inte minnas

var det skulle ha kommit ifrån.

Han brukade vara så emot

att jag skulle färga håret.

Det skulle absolut vara blont.

Som hans hår.

För hans pappa och bonusmamma hade mörkare.

Det var viktigt för honom.

Tänk att han sparade ut sitt hår så långt

och skänkte det sen.

Så vacker människa han var.

Sin egen.

Mycket är precis som förr

men den vackra killen på bilden är borta.

Föräldratips önskas! ❤️

Den här lilla tösen orsakar sån sömnbrist.

Såna tidiga morgnar att en sovmorgon

är till kl 06.

Är det verkligen bara så att vissa barn?

Det är ju det man hör.

Vissa barn bara vaknar tidigt.

Men varför?

Och varför fick då jag en sån?

Att gnälla på sina barn känns konstigt.

Och fel.

Såhär i efterlivet bör man vara tacksam

att de ens vaknar alls.

Men ändå.

Jag vill få sova.

Ibland går det så bra för mig

och jag lyckas ändå hålla mig pigg.

Ibland

som nu

orkar jag knappt med så lite som en dusch.

Är det så enkelt som ”vissa barn”?

Jag fick lite tips förut.

Nån skrev att de var morgontrötta

och hade vägrat kliva upp.

Tillslut hade barnen lärt sig.

Är det vad jag gör fel?

Att jag kliver upp med henne?

Tips önskas!

Ska vi prata sorg?

Journalistens text har kommit.

Jag är nöjd.

Jag känner att historian gripit tag i henne.

Man kan läsa det i texten.

Om några månader ska den komma ut.

I en sån nationell tidning.

Nu ska vi prata sorg i Sverige.

Mera.

Så många hör av sig och håller med.

Vi behöver prata mer om sorg.

Om förlust.

Om död.

Och om hur man kan göra

när man är den som står bredvid.

Vem hade trott att jag skulle stå här

längst fram i den här kampen?

Inte jag i alla fall.

Trodde att jag varit med om mitt svåra.

Förut.

Vem kunde ana?

Är du okej med att prata sorg?

Nä, knappt jag heller.

Det är jättesvårt.

Så låt oss göra det mer.

Valplivet 💕

Mitt Instagram fylls nu med valpar.

Det är ungefär som att få en bebis.

Fast nu är det 12 istället.

Det hårda livet har börjat

för nu börjar de gå omkring.

I lådan än iofs.

Men framförallt låta.

Ylar och morrar

när mamma uteblir från matning.

Hon gör det ganska ofta.

Ignorerar dem.

Jag blir osäker om det är naturligt

och att vi borde pusha med riktiga maten.

Eller vad?

Man vill väl ta det långsamt tänker jag?

Jag är så ny på det här.

Försöker läsa och läsa

men med olika bud är det svårt.

Båda barnen älskar valparna!

Vill inget annat än att pyssla och sköta.

Maryam får man stoppa.

Hon tar gärna vadderingen

och vill banka på dem.

Om hon inte får hålla i en

för då blir hon from som ett lamm.

Men Amira är enormt omtänksam och öm.

Det är fint.

Stressigt

men fint.

Jag räds inte tårar, jag behöver dem.

Nu har det gått en tid

sen min son flyttade till himlen.

Det är så vi säger till Amira

när hennes storebror kommer på tal.

Jag kan fortfarande känna

att människor går på äggskal omkring mig.

Åtminstone kring det känsliga ämnet

om hans korta liv.

Jag hatar det.

Det är som att hans död

lämnade en stor elefant i rummet

som alla förutom jag försöker undvika.

Som att om han nämns

kommer jag påminnas om hans död

och gå sönder i en miljon små bitar.

Men jag glömmer aldrig.

Varje sekund

Varje dag

plågas jag av vetskapen.

Jag minns mitt i ett skratt.

Jag minns under tårar.

Jag har gjort det redan.

Nu pusslar jag mig tillbaka

med de bitar som finns kvar.

Kanske gråter jag längs vägen?

Men jag kommer inte gå sönder.

Jag ogillar inte tårarna

när de sakta rullar nerför kinderna.

Inte ens den kraftfullaste av gråt

som fortfarande kommer.

Ibland behöver jag känna det igen.

Jag behöver uppmärksamma

att han inte finns i mitt liv.

Snälla låt mig få prata om honom.

Och låt mig få släppa fram tårarna.

Jag har varit i dina skor.

Jag vet hur det känns.

Det är obekvämt.

Läskigt.

Man vet inte vad man ska säga.

Eller hur?

Jag förstår att du inte kan greppa

hur det känns att begrava sitt barn.

Jag förstår att du är rädd att förvärra saker.

Men kanske

skulle det vara lättare att berätta det för mig?

Vad du tänker, precis sådär.

Ärligt talat
vet jag inte heller vad jag ska säga.
Men jag vet i alla fall
att ingen kan påminna mig om min förlust.
Det enda som kan göra mig mer ledsen
är att inte fritt få prata om honom
för att resten av världen blir obekväma.
För jag älskar honom fortfarande.
Döden kan aldrig ändra det.

Min största rädsla

är att leva i en värld som inte minns honom.

Så om du bryr dig om mig,

bara det minsta lilla,

låt aldrig det hända.

Att lämna över sin bebis.

Journalisten var här idag.

Det blev en längre träff än jag trodde.

För första gången på mycket länge

var gråten så nära

när jag pratade om kvällen det hände.

På nåt sätt har det varit

en burk med locket på.

Så många gånger har jag berättat det

så det blir som på slentrian.

Konstigt.

Hur nånting så hemskt

kan få något kallt över sig?

Fast jag brukar inte heller berätta i detalj.

Inte som idag.

Jag hoppas texten blir bra.

Jag längtar till att läsa

vad hon format den till.

Det är som min allra ömmaste bebis

som jag varsamt lämnar över till nån

som jag inte alls känner.

Som kanske trampar på den.

Eller målar den svart.

Som kanske kastar den i soptunnan.

Men det kändes inte så.

Det är bara så innerligt viktigt

att det blir som jag vill.

Bita mig i tungan

Jag vill hemskt gärna släppa allt fritt.

All min bitterhet.

Jag får ofta bita mig i tungan

när andra människor säger nåt.

Eller skriver nåt på Facebook.

För allt det jag vill säga

det låter så fult.

Och jag vill inte vara en sån.

På Facebook läste jag en gång:

-”Tänk att jag lyckats hålla

den här vid liv i 14 år!”

Hens barn fyllde år den dagen.

Jag minns hur det högg att läsa det.

Och min första tanke var att svara typ

-”Grattis. Det lyckades inte jag med mitt barn.”

Sådär bittert.

Surt.

Men jag bet mig i tungan.

Eller höll mina fingrar och skrev inte.

Jag tror inte ens jag skrev grattis.

För jag vill inte vara glädjedödaren.

Jag vill vara glädjespridaren.

Men jag har märkt

att det inte är lika enkelt längre.

Som en citron i colan.

Sälja till förmån för barnen..

Jag vill sälja mer produkter.

Som kalendern.

Till förmån för barns rätt till trygg skolgång.

Precis nära mig

geografiskt sett

så har en ungdom tagit självmord.

Precis alldeles nu.

Så hemskt.

Och jag lider med föräldrarna.

Den jävla hemska tiden de går igenom nu.

Fasansfullt.

Jag önskar att alla läste min blogg.

Inte som en bibel

som att jag nånsin gjort allt rätt

eller reagerat på det sätt man ska

men som nåt att hålla i handen

när livet är så fruktansvärt kaos.

Hursomhelst behövs allt vi kan göra.

För barnen.

För ungdomarna.

För alla de som mår dåligt

som behöver en boost.

Önskar mig en stiftelse

där man kan söka pengar

eller möjligheten att göra en dröm verklig

ett möte man önskar sig

nåt som kan ljusa upp den mörkaste tillvaro.

Jag vet ju att Hampus kunde vara sådär.

Prata med den som satt ensam.

Pigga upp.

Glädja.

Jag skulle vilja ha tips.

På vad man kan sälja.

Kalender igen?

Andra produkter?

Hjälp 🙂

Valpnamn som om du levt…

Igår satte vi oss ner för att välja namn.

Det var ju jättesvårt.

Vi ville ha ett tema.

Eller ville vi det?

Städer?

Kändisar?

Direkt från listor på hundnamn?

När Ihsan och de andra gick ut

så slog det mig.

Hampus.

Om han levt idag

så hade han haft stor del i det här.

Vad hade han valt?

Förmodligen hade han haft svårt med det.

Som när vi skulle välja namn till systrarna.

Sen tror jag det hade kommit.

Marvel.

Star Wars.

Sagan om ringen.

Hans stora favoriter.

Därför har vi valt nu.

Namn till alla valparna

med Hampus som tema.

Så de 12 små valparna ska heta:

Gimli

Frodo

Hellion

Logan

Legolas

Fury

Shanna

Nova

Zola

Estel

Amora

Moria.

Det är för dig, Hampus.

Precis som om du levt.

Valparna och kontraster.

Våra valpar har kommit.

Hur söta som helst!

Till och med en kattmänniska kan se det.

En sån som jag alltså.

Valparna har tagit över Amiras existens.

Hon leker och lever valpar nu.

Hennes största gosedjur är mamma

och alla andra nallar är valparna.

Ja, för så många valpar blev det.

12 st gosiga.

Många frågar om alla överlevde.

Svaret är ja.

Om hon verkligen har mjölk till alla?

Vet ej.

Vi måste väga såklart.

Det är nog det jobbiga nu.

Att jag blir en sån hönsmamma

även med valpar.

Oroar mig för minsta lilla.

Men det ska väl gå bra.

Det tror jag.

Maryam verkar också gilla dem.

Hon skriker rätt ut när hon ser dem.

Tänk lilla Maryam…

i sitt korta lilla liv

så har hon varit med när storebror dog.

På IVA.

Och när 12 valpar kom till världen.

Såna stora kontraster

på bara lite drygt 1,5 år.