Tiden går fort när man var roligt.
Men också när det är jobbigt.
8 veckor med valpar har kommit.
Och nu är det sista dygnet med 3 av dem.
På söndag flyttar några fler.
Alltså wow.
Helt otroligt.
Också det sista dygnet är jag här på WordPress.
Jag har snurrat endel
men jag kommer flytta över till blogg.se.
Jag kommer publicera inläggen från start.
Igen.
För den som vill följa med från början
kan ju göra det nu.
Tack för att ni delar min sorg ❤️
Kanske ni kan hjälpa mig?
Hur når man fram till alla som behöver?
Så många har redan haft hjälp av mina ord.
Det har de sagt.
Men jag blir ändå ledsen.
Journalister verkar gärna vilja prata om döden.
Sånt säljer.
Det upprörande svarta.
Pang bom, sorgligt, klart.
Men få verkar vilja närma sig det andra.
Det där som alla känner
men ingen skriver om.
De där förbjudna känslorna.
Men många därute vill höra ihop.
Jag vet bara inte hur jag ska nå dem.
Hur går jag vidare med allt det här?
Vad gör jag nu?
Hampus död ska inte falla i glömska.
Hampus död ska ha varit värdefull.
Jag vill ta den.
Vårda den.
Ge den liv
och se den grönska.
Men hur?
Jag var så säker på min organisation.
Den där för barns rätt till trygg skolgång.
Men det är svårt ensam.
Och jag kanske helst vill förmedla kunskap.
Om sorg och förlust.
Vill jag föreläsa?
Vad vill jag bli sen?
Grannarna har visning på sitt hus idag.
Jag saknar en ”ursäkta röran, vi bygger om”– skylt.
Det är nästan så jag skäms
och hoppas att de ändå förstår.
Jag ser hur de tittar.
Vi är på gång!
Även om allt står stilla på grund av bygglovet.
En överklagan av det.
Det finns ingen som tror
att överklagan kommer gå igenom.
Det tog bara onödig tid för oss.
För ett sketet fönster.
Och lite ljusinsläpp.
Jag har insett också
hur mkt goda grannar betyder för trivseln.
Önskar att de som köper har barn.
Och ett gott humör.
Härliga tider.
Amira är så galet intresserad av smink.
Och hårfix.
Det är de lekar som funkar nu.
Inte ens 4 år…
Men det är också första gången
som jag har små flickor hemma.
Det är kanske vanligt?
Hampus var inte alls intresserad av såna här grejer.
Han gillade dock rosa ett bra tag.
Ganska länge faktiskt.
Jag har fortfarande kvar hans rosa saker.
Leksaksförvaringslådor tex.
På bilden sminkas jag för fullt.
Men utan smink.
Det är lika bra för alla.
Vad Maryam gör är dock oklart.
Haha.
Så ljuvliga små barn.
Maryam pratar ju inte än.
Men jag är så nyfiken
att få utforska hennes tankar.
Hon verkar ganska lik Hampus i sitt sätt.
Finurlig.
Så jag längtar.
-”Mamma, vill du se att trick av mig?”
-”Ja.”
-”Igen?”
Amira vill gör trick på studsmattan.
-”Och igen?”
Ända sen vi skaffade den
har utelivet varit ett långt studsande.
Maryam var rädd först
men bara vid första anblick.
Och jag tänker
såhär där jag sitter i solskenet
på altanen utanför vår dörr:
Jag älskar ändå livet.
Jag vill göra det.
Jag älskar barnens skratt.
Sådär så att de kiknar.
Älskar solen mot mitt ansikte.
Regnet mot fönstret.
Skrivande en lugn sekund.
Argumenterande en hetsig.
Jag älskar motpolerna
och allt mittemellan.
Men älskar jag livets motpol?
Nej.
Döden räds jag.
Men blir det inte fel?
Att se döden som nåt annat än livet?
Som en del av det?
Bara att det så sällan varit en del av mitt?
Barnen fortsätter leka.
Har ramlat och gråter.
Och jag sugs tillbaka från mina tankar.
Men jag älskar ändå livet.
Jag gör det.
Jag tror det är det som räddat mig.
Att jag ändå vill älska livet.
Sådär upp och ner som det är.
Älskar du livet?
Kan du dela med dig varför?
Då var vi här igen.
Skolavslutningstider.
Det händer saker hela året
men just våren är tuff.
Dödsdag.
Födelsedag.
Alla hjärtans dag.
Skolavslutning.
”Borde-skolavslutning” i alla fall.
Den här dagen är alltid jobbig.
För alla skryter på sina barn.
Förstås alltså.
Varför skulle man inte?
Ihsan frågade idag
om vi skulle gå till en väns sons avslutning.
Men jag kunde inte.
Faktiskt började jag gråta
utan att ens var beredd på det.
På just den här dagen
sörjer jag inte det som varit.
Jag sörjer bristen på framtid.
Jag tänker vad han blivit.
Vad han gjort.
Fastän föräldrar inte alltid fick komma
så var jag alltid där.
Alltid.
Bara för att skolavslutningar var så viktiga.
För honom.
För mig.
Hur hans skolavslutning varit.
Skolavslutningsdagarna är hemska.
Kanske när Amira och Maryam vuxit upp
så känns det bättre igen.
Att få pyssla för dem.
-” Jag har svårt att hitta ord.
Det finns massvis av ord man kan tänka sig,
men det finns inga
som gör min sorg rättvisa.”
Har jag använt ord
som gör sorgen lättare att förstå?
Jag har i alla fall försökt.
Nåt som är väldigt tydligt
är att nånting hänt inom mig.
Och det är kärleken.
Den finns.
Hampus dog 2 februari 2018
Och nu
eller egentligen för ett par veckor sedan
så kände jag kärlek.
Sådär fnittrande fjortiskärlek till min sambo.
Som på nytt.
Det är ju bra.
Ett tecken på att livet ändå ska fortsätta.
Men det skär i mig.
Det dåliga samvetet.
Den där klumpen i magen.
Och kniven i bröstet.
Livet…
sådär att verkligen leva..
är det för mig efter allt?
Semestern har börjat för oss
och livet känns faktiskt ganska som vanligt.
Sådär som förut.
Hampus känns nära här
och med allt liv i hans bilder
så kan jag omöjligt få in att han är död.
Inte ens när jag skriver ordet
så känns det som en sanning.
Som att han fortfarande är hos sin pappa.
Minns fortfarande ungdomen på jobbet
som i affekt frågade hur det skulle kännas
om mitt barn åkt iväg.
Om jag inte visste om jag skulle se honom.
Någonsin.
Nu när min hjärna fortfarande tänker
att Hampus är hos sin pappa
så är jag fortfarande övertygad om samma.
Det hade känts bättre om han åkt iväg
till ett annat land
för att utvecklas och få det bättre.
Även fast jag fattar hur jobbigt det är också.
Om man är i den sitsen.
——–>
Vi har det i alla fall superbra här.
Barnen leker med kusinerna.
Hoppar i studsmattan.
Jagar varandra.
Leker med dockor.
Umgås och trivs framförallt.
Livet ska vara såhär.
Hur spenderar ni sommaren?
Jag har ju en enorm semester framför mig.
Älskar sommaren.
Har alltid gjort det.
Och ser framemot denna.
Kanske jag vaknar till liv igen?
Tillsammans med barnen.
Kanske.
”Jag har dig,
precis som mamma,
ofta vid min sida.
Vi kan prata om något spännande
eller kanske bara något helt betydelselöst
när vi går med Uno på kvällarna.
Du tar dig ofta ett dopp i poolen.
Du gillar verkligen de sena kvällsdoppen.
Men sedan går vi bara sida vid sida
och du berättar dina funderingar och planer.
Inte om skolan,
inte om den nära morgondagen.
Nej du tittar längre fram och planerar
för det du ville förverkliga och göra.
Medan jag,
din morfar
mest tänker på ”förr”,
de fina stunder vi haft.
Jag förstår kanske inte allt du sa,
men du känns som framtiden
och det gör mig trygg och glad.
Jag hoppas du har det bra
och att du har många som lyssnar på dig
nu också
och kanske också någon gammal gubbe
som kan gå vid din sida ibland…..
tills vi träffs igen.”
/Morfar
PS. La in den här kommentaren som ett inlägg
så den finns tydligt.
Den fick tårarna att komma.
-”Mamma, med papper och penna
kan man göra vadsomhelst.
Papper, penna och fantasi.”
Ja så sa du Hampus.
För 7 år sedan.
Jag älskar att du alltid tänkte så.
Som att allt var möjligt.
Är jag endel av det?
Jag tror det.
Det var alltid viktigast för mig.
Att du skulle vara öppen.
Se möjligheter.
Acceptera olikheter.
Ta dig an utmaningar.
Du hade sån makalös fantasi, Hampus.
Kommer du ihåg
att du ett tag hade så svårt att skriva ändå?
Du kunde berätta de mest häftiga historier
men när de till skolan skulle skrivas ner
så tog det helt stopp.
Jag undrar
ofta och nästan jämt
vad du hade gjort i den här världen.
Kanske nåt stort?
Eller kanske inte alls stort
men precis lagom för dig?
Jag saknar dig.
Framförallt saknar jag stoltheten.
Jag är alltid stolt för det du gjort.
Men jag får inte se dig utvecklas
eller vara så fin med dina syskon.
Och snart är det skolavslutning.
Tänk att du då hade gått ut 8an.
Tänk den där julavslutningen
när du var som en konferencier.
Trodde mitt hjärta skulle brista av stolthet.
Nu får jag inte uppleva sånt mer.
Inte med dig iaf.
Älskade Hampus.
Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka hit.
För din skull såklart
för allt du borde ha fått uppleva
men kanske ändå mest för min.
Jag hatar att mitt hjärta ständigt gör så ont.
