Hur många är vi i vår familj?

Det märks också på Amira att det varit en skakig tid. På förskolan hade de noterat att hon haft mycket närmre till gråten än tidigare. Hon har till exempel varit svårare att lämna på morgnarna.

Det är också väldigt mycket prat om Hampus. Än det ena och än det andra. Vem är jag (hon alltså) i rangordningen? Och hur många det är i vår familj egentligen?

Det smärtar mig, men jag tror Amira har börjat glömma Hampus. Kanske hon redan gjort det helt och hållet. Ja, förutom att han är nån vi pratar om.

En morgon på förskolan så skulle jag berätta hur jobbig hosta Maryam haft på natten och jag jämförde med, and I qoute: ”deras storebror”.

Amira sa direkt: ”Men mamma, vi har ju ingen storebror”. Och så sa jag: ”Jo, ni har ju Hampus, men han dog ju och åkte till himlen.” Och sen dess har det varit så mycket prat om just det där, hur många är vi i familjen och att han är storebror och Amira är lillasyster OCH storasyster.

En dag innan förskolan räknade hon hela familjen och kom fram till att Hampus också var med, så det blev 5 st i familjen. Och så sa hon att hon skulle berätta det för honom. -”Men utomhus, mamma, så han hör!” På väg hem från förskolan kom hon plötsligt på det så hon ropade: ”Hampus, vi är 5 st!”

Och jag vet inte hur det är med andra som förlorat sina barn, men desperationen över att inte ha sitt barn nära, den desperata längtan, ilskan över att inte få krama om honom, andnöden över att hans leende inte får skina, den är fortfarande precis lika stark. Instängd. Jag känner hur burken öppnas ibland, hur paniken kommer då, men så pang stängs den igen. Snabbt.

Vi har pratat jättemycket om Hampus den här tiden. Om just storebror Hampus. Jag vet inte om det är rätt eftersom det verkar påverka Amira så mycket. Men jag kan inte räkna bort Hampus. Inte ens för det..

Jag mår jävlar skit om jag ska vara ärlig. Jag kan för mitt liv inte förstå varför min son inte fick leva… det fungerar inte så, jag vet det rent logiskt. Men ändå, jag hatar hatar hatar. Och jag kan fortfarande bli så förbannad på mig själv (och andra tyvärr) som gräver ner sig för så små skitsaker.

Den här tiden är alltid så jobbig. Allt spelas upp igen. Gråten är nära. Hela familjen påverkas, förutom kanske lilla Maryam som ännu inte förstår. Men ljuset kommer ju, snart går det över det där. När alla hjärtans dag varit och vi inväntar hans födelsedag.

En kommentar Lägg till

  1. Pappa/morfar skriver:

    ❤️Älskade Maja och älskade alla 5 ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s