Två dagar efter.

”För några dagar sedan tyckte jag mitt största problem var att jag hade sån hög feber. Jag bad min mamma komma och hjälpa mig med alla tre barnen.

Nu är mitt största problem att inget kan glädja mig ordentligt, inte ens det mest självklara, som mina döttrar. Jag fann min son död och tillsammans med min sambo slet vi för att rädda honom. Sen kom ambulanspersonalen, sen ett enormt team på akuten och tillslut personalen på IVA. Hans kropp hade tagit för stor skada efter hjärtstoppet. När medicinerna togs bort var hans liv slut.

Att le känns som ett svek. Att skratta känns som ett hån. Att känna kärlek känns fel. När hans hjärta stannade så stannade även mitt.”

Shit, sådär skrev jag två dagar efter. Jag kan konstatera att mitt hjärta återigen började slå. Men kanske såsom Hampus hjärta, när de startade igång det, att det inte alls slår helt som förut. Men livet går ju vidare och har vuxit sådär runtomkring allt det onda.

Men det där har jag ju skrivit förut, att det onda alltid finns kvar, men livet växer och bäddas in.

Människan är fantastisk på att klara saker. Och jag är en sån. En överlevare.

En kommentar Lägg till

  1. Pappa skriver:

    💔❤️❤️

    Gilla

Lämna ett svar till Pappa Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s