Dagen idag, dagen han dog.

Jag ler mot barnen. De ropar mamma och busar. Skrattar från hjärtat medan jag kittlar dem och låtsas ramla. Dagen går och den är som vanligt.

Det är bara jag som inte är det. Det suger i magen. Som magkatarr. Jag känner mig lite yr. Och lite skakig. Svag i musklerna.

Efter att jag skrattat, när stillheten kommer igen, så kommer det dåliga samvetet för att jag varit glad. Och skrattat för något världsligt. Skojat som att allt är okej.

Undrar om det nånsin kommer sluta att komma. Det dåliga samvetet. För att jag misslyckats med min allra viktigaste livsuppgift, att skydda mitt barn från döden. I resten av mitt liv ska jag liksom fira det. På årsdagen av hans död, min födelsedag. Och ja, ungefär minst tre veckor före och efter i mörker.

Det där var sista bilden som jag la ut på Instagram, samma dag som Hampus dog. Jag tyckte så synd om mig själv, det minns jag. Jag tog värktablett på värktablett och kände i princip ingen lindring. Så mamma var ju här, på grund av det. ”Feber-graven”… like if life punched me in the face. Typ direkt och intensivt.

Hampus var hemma från skolan pga sin hosta. Idag. Hans maskiner stängdes av imorgon, men för mig dog han idag. Ikväll. För två år sen exakt. Det var då jag hittade honom där i sängen. I sitt rum. Där han borde varit trygg.

Det här var hans sista dag i livet. I hans 13-åriga liv. Samtidigt som filmen från den spelas upp i mitt huvud, igen och igen, så känner jag att det blir tyngre och tyngre att andas.

Jag vet att Hampus skulle ha velat att jag mår bra. Att jag går vidare. Att jag tar hand om de andra barnen. Och allt det där härligt menande som alla säger. Rent logiskt vet jag det. Men han var mitt barn! Mitt kött och blod som det var MIN uppgift att ta hand om. Min kärlek. Mitt liv. Min bebis. Och länge allt jag hade.

Just idag, när typ alla tankar handlar om hans döda kropp, gurglet i hans hals, hjärtkompressioner, sista vilan, hans kropp lite ruttnad i en kista, hans hår som inte längre var sådär tjockt och fantastiskt, ren och skär panik… vad är jag egentligen för supermänniska som fortfarande finns kvar här… hur överlever man att förlora sitt barn..?

En kommentar Lägg till

  1. Pappa skriver:

    Älskade Maja❤️
    Det är svåra frågor! Frågor som troligen inte har några egentliga svar!
    Hemska frågor med en ännu hemskare bakgrund! Det är frågor som ingen ska behöva ställa!
    Men tyvärr finns dom ju där i all sin förtvivlan💔

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s