Lyxen att bli sedd och hörd.

Nu har det verkligen börjat. Jag trodde jag mådde dåligt innan, av nervositet inför årsdagen, men nu är det nära. Det känns.

Ikväll har jag jobbat och gråten har jag haft i halsen hela tiden. Varje samtalsämne kunde härledas till nåt typ av minne som på nåt sätt kunde knytas till Hampus.

Jag tror inte att någon märkte nån skillnad på mig. För det är ju inte det. Inte utåt sett. Det är ju den där inre människan, den som skriker av smärta inom mig, som mår sådär. Den människan som ingen ser.

Vi pratade en hel del om en massa saker. Ibland med våra samtalskort där en av frågorna var: ”Hur känns det att bli sedd och hörd?” Och det var verkligen längesen som någon verkligen såg mig. Och då menar jag människan därinne.

Jag tror jag har tappat den lyxen. Efter Hampus. Kanske andra inte vill se mig, en sån här tid som nu? Kanske det är så svårt att genomskåda mig? Men det hade varit skönt tror jag, att släppa garden. Om nån bemötte mitt: ”Det är bra” med ”Nej, det vet jag att det inte är, vill du prata?” Eller nåt.

Det är inte någon som ser den där skrikande människan inombords. Och jag vill inte släppa fram hen.

En kommentar Lägg till

  1. Pappa skriver:

    ❤️💔❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s