Att lära sig dansa i regnet.

Jag älskar att skratta. Wow, vilken grej det är. Ett gott skratt förlänger livet sägs det. Och jag känner det. Inom mig.

Och tänk att man kan skratta efter sitt barns död. Jag trodde aldrig det. Inte före Hampus död och absolut inte de första månaderna, då jag var helt säker på att jag skulle leva som ett tomt skal. Om jag nu tvunget skulle behöva göra det. Leva alltså.

Men tänk, att såhär två år efteråt, att jag kan uppfattas som en glad människa som sprider glädje omkring mig. Inte bitter på livet. Eller ilsken.

Hampus hade rätt ändå, att man fortfarande är sig själv utan någons andetag. Men jag fattar det fortfarande inte. Hur man som förälder kan fortsätta leva utan sitt barn.. ändå gör jag det. Typ starkare. Mycket starkare.

Wow, vad jag kan skratta idag. Trots allt. Eller kanske just på grund av? För att jag tar chansen. Nu, när jag har den. Och jag har lärt mig att dansa i regnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s