Det där första inlägget. Kommer du ihåg?

Jag läste det igår. Det där första inlägget. Det där om dåligt samvete. Jag skrev att jag inte visste om jag skulle skriva i bloggen. Men jag vet aldrig om det egentligen var sanningen.

Jag behövde skriva. Från första sekund. Det enda jag undrade då var om jag skulle skriva det så öppet som i en blogg. Skulle jag blotta alla mina känslor så oerhört? För alla att läsa.

Det är många inlägg som framkallar alla känslor igen. Fast som jag samtidigt inte känner igen att jag skrivit. Det är mina ord. Det är mina känslor som så oerhört detaljerat skrivits ned att jag tror vem som helst känner dem. Men det känns ändå som att det borde handla om nån annan. Nån fiktiv person kanske?

Det har däremot blivit som jag var rädd för. Detaljer minns jag inte längre. Detaljer från hans liv. Och detaljer från hans död.

Förut ville jag så desperat komma ihåg precis allt från IVA. Allt. Hur maskinerna såg ut. Var han låg. Till och med gardiner. Jag ville stanna kvar där. Där levde han. Där hade jag honom nära mig. För allra sista gången.

Men jag minns inte längre. Det enda jag har är mina ord. Här på bloggen. Och jag tackar alla makter som finns att jag skrivit. Snacka om terapeutiskt.

Inte bara för mig. Utan även för så många andra som kontaktat mig. Hon till exempel, som hade högläsning för sin familj så de skulle förstå, för själv hittade hon inte ord till sina känslor. Allt har kommit att betyda så mycket för mig. Det lilla i den stora svarta sorgen. Det vackra från den hemska döden.

Ps. Första inlägget heter Dåligt samvete om nån vill söka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s