Som att en ny chans skulle rädda honom – tillbakablicken på året.

Året 2019 var året efter. Det första året för årsdagen av hans död. Så januari försvann i det. I förberedelser på sorgens kaos. Och jag minns ju att det var värst. Själva dagen gick okej. Men då var ju också allt slut. På min födelsedag. Allting hände ju som dagen innan. Och det var så jag kaosade inombords. Mindes varje sekund. Höll fast vid varje sekund som att det hade kunnat rädda honom den här gången. Om vi bara fick en ny chans.

Och på hela året har jag inte varit lycklig en enda gång. Glad ja. Jätteglad absolut. Men det finns en sorg och en tomhet som gör att allt grumlas. Kanske är det min nya lycka. Att jag aldrig mer når längre på lyckoskalan.

Och det låter kanske konstigt. Jag har ju ändå två kvar. Men jag läste nånstans att alla som tänkte så, skulle fundera över vilket av sina barn de skulle klara sig utan. Och må bra bara med de andra.

Vi har renoverat typ hela året. Det är typ det vi gör. Endel frågar hur vi håller ihop och ja, jag åker hemifrån med barnen medan Ihsan renoverar. #lifehack Källarväggar och tak. Carport. Byte av tak. Påbyggnad av tak. Målat innerväggar. Satt upp lister hemma. Och säkert mer som jag inte minns.

Och valparna förstås! De där gulliga små liven, som kom alldeles väldigt många fler än vi räknat med. Det var intensiva veckor minsann. Nog blev vi kära i dem, men nog var det också skönt när de flyttade till sina nya hem.

Jag bytte ju jobb också. Även om det andra finns kvar för mig. Det blev bra. För familjen. Även fast gymmet ligger i samma hus så har jag på 4 månader inte börjat träna nämnvärt igen. Helt otroligt faktiskt. Det var ju en av planerna. Nu har jag 2020 på mig. Och kollegor som tjatar. Hoppas jag. 🙂

Vi har det stabilt och bra i familjen. På alla sätt. Ekonomi, visioner, trygghet, hälsa. Ett sånt år har det ändå varit. Det är ju ändå rätt coolt. Trots allt liksom.

Även om jag för längesen började oroa mig för årsdagen igen, så känns det ändå som att 2020 kommer bli ett bra år. År 2017 önskade jag mig utmaningar som stärker och det gör jag aldrig igen. Men jag önskar mig påfyllning i min tomhet. Det där hålet i mitt bröst, kanske det kunde krympa bara en liten aning?

2 kommentarer Lägg till

  1. Pappa skriver:

    Jag håller tummarna, alltid, alltid, för att 2020 ska bli bättre på alla sätt för dig älskade Maja ❤️ Och hela din fina älskade familj ❤️

    Gilla

    1. majaerika skriver:

      Tack pappa! Älskar dig ❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s