Att leva med djupet.

Jag fick ett mail igår. Hen verkade ha läst ett tag, men först nu gett sig till känna. Jag kan förstå det. Det är lätt att skapa kontakt med andra föräldrar som mist sitt/sina barn, men det är inte alltid man vill. Jag kände i alla fall så. Bara för att jag helt plötsligt ingick i den där gruppen som delade det fasansfulla, så ville jag inte vara där.

Hen var tacksam. Alla som kontaktat mig hittills har varit det. Mina ärliga inlägg känner många igen sig i och det blir nästan som en slags famn att kliva in i. Eller ord att hålla i handen som jag brukar kalla det.

Men det som var annorlunda denna gång var hens tacksamhet för mitt fortsatta liv. Att jag visar att det går att fortsätta leva. Inte bara överleva.

Och det är en kamp. Det är det. Men för varje dag når jag glädjen lite mer. Jag tror inte att jag nånsin kommer nå den euforiska lycka som jag hade förut. Jag återkommer till den tanken, att den för alltid är borta.

Men jag har nånting annat nu. Ett djup inom mig som jag tror att många inte har kontakt med. Kontakt med de allra värsta rädslorna och de hemskaste känslorna. Det kan jag använda till mycket. Jag tror också på det nämligen. Att leta efter saker som man är tacksam över, som man har en positiv känsla över. Om än så liten. Det lilla kornet kan växa.

Inget av det kommer nånsin ge mig en positiv känsla över det som hände min son. Men jag kan inte välja bort det, hur desperat jag än vill. Jag kan bara vara chef över min egen framtid. Så länge jag får ha den.

Annonser

En reaktion på ”Att leva med djupet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s