Minnen av en begravning.

När jag kom till kyrkogården idag, var det ovanligt mycket bilar på parkeringen. Begravning. Det är svårt att inte dras tillbaka. Undrar om jag nånsin kan tänka på allt det här utan hjärtklappning? Utan att rasa? Utan att få kämpa tillbaka till normaltillstånd?

Jag minns hur Amira ätit blåbär den dagen. Jag minns paniken när jag skulle väcka henne och jag trodde det blåa, som jag såg i hennes ansiktet, var samma som för Hampus.

Jag minns hur vi kom dit. Jag minns min gråt. Jag minns hur jag fundera hur jag skulle agera vid kistan. Hur jag ville rasa ihop där framme, bredvid min son. Jag minns hur jag försökte ta in alla som var där, alla som gick fram.

Jag minns minnesstunden. Hur bilder på Hampus i sista vilan råkade hamna i bildspelet. Jag minns kaoset. Minns min oförståelse för det hemska med en sån bild. Så vacker och fin pojke som ser ut att sova. Jag förstår det hemska i döden, men inte i en bild på världens vackraste barn.

Jag har fortfarande kvar dem. Jag kan titta på dem lite då och då. Och dyka in i smärtan då. Den fasansfulla stunden då jag gick in i rummet där de städat bort alla slangar. Han låg så fridfullt med ett tänt ljus, men han var så borta. Då kunde man fortfarande stryka hans hår och känna liv.

Min mamma var med. Min syster och hennes man. Vi grät. Grät och grät. Ända tills vi skulle hem och fortsatte gråta.

2 reaktioner på ”Minnen av en begravning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s