Amira pratar jätteofta om Hampus.

Om sin storebror.

Det bara fortsätter

även fast tiden går.

Hon pratar om att hämta honom.

Hon berättar om saker de gjorde.

När hon var liten.

De sakerna är fantasier.

Förstås.

Men jag älskar det ändå.

Hur Hampus är med i hennes vardag.

Hon brukar berätta

hur Hampus ska göra hål i himlen.

Så vi kan hämta honom.

En dag

på väg hem från lekparken

började hon prata om honom igen.

-”Jag blir ledsen när jag tänker på Hampus.

Jag saknar min storebror.”

Och så stannade hon upp.

Hon satte handen vid örat.

-”Jag hör min storebror” sa hon.

-”Jaha,” sa jag, ”vad säger han?”

Jag önskar alltid att det ska komma.

Att han pratar med henne.

Det pirrar i magen.

På mig.

Amira la på sin mest busiga blick

och ögonbrynen började åka upp och ner.

Hon gör så när hon ska busa.

Och så sa hon:

-”Oh my God”

Hon tror att hon inte får säga det.

Så jag antar att Hampus

kommer bli beskylld för en del framöver.

Kanske det inte är helt dumt

att ha en storebror däruppe.