Haha, alltså Hampus. Ikväll helt från ingenstans:

-”Men mamma, du ser inte ut som Barbie. Barbie har smink, det har inte du. Men det är enda skillnaden.”

Hampus sa såna fina saker till mig.

Hela livet.

För det var en komplimang.

Och jag tog det som en.

Det känns konstigt nu.

Den där pojken som redan var ett minne,

han finns ju fortfarande kvar som minne.

Det är ju precis som förr.

Så mycket är precis som förr

fast allt är ändå precis olika.

När Hampus sa det där så var han 8 år

och jag kan fortfarande inte minnas

var det skulle ha kommit ifrån.

Han brukade vara så emot

att jag skulle färga håret.

Det skulle absolut vara blont.

Som hans hår.

För hans pappa och bonusmamma hade mörkare.

Det var viktigt för honom.

Tänk att han sparade ut sitt hår så långt

och skänkte det sen.

Så vacker människa han var.

Sin egen.

Mycket är precis som förr

men den vackra killen på bilden är borta.