Bita mig i tungan

Jag vill hemskt gärna släppa allt fritt.

All min bitterhet.

Jag får ofta bita mig i tungan

när andra människor säger nåt.

Eller skriver nåt på Facebook.

För allt det jag vill säga

det låter så fult.

Och jag vill inte vara en sån.

På Facebook läste jag en gång:

-”Tänk att jag lyckats hålla

den här vid liv i 14 år!”

Hens barn fyllde år den dagen.

Jag minns hur det högg att läsa det.

Och min första tanke var att svara typ

-”Grattis. Det lyckades inte jag med mitt barn.”

Sådär bittert.

Surt.

Men jag bet mig i tungan.

Eller höll mina fingrar och skrev inte.

Jag tror inte ens jag skrev grattis.

För jag vill inte vara glädjedödaren.

Jag vill vara glädjespridaren.

Men jag har märkt

att det inte är lika enkelt längre.

Som en citron i colan.

3 reaktioner till “Bita mig i tungan

  1. Har följt dig sen förra våren och du skriver så otroligt träffande om mycket.
    Jag förlorade min Axel oktober 2016 han var 4 år och 7 månader.
    Lovade mig själv också att inte bli bitter, men som du skriver inte lika enkelt längre. Ingenting är enkelt längre..😔

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s