Att känna sig så förbaskat ensam.

Är ni kvar några här som förlorat nån själv?

Av er läsare menar jag.

Jag undrar i så fall hur ni har det?

Jag gick in och läste på VSFB

-Vi Som Förlorat Barn-

där de beskriver sorg.

Sorgen efter ett barn.

Jag hade tänkt lägga ut det här.

Jag tänkte att de skulle skriva det perfekt.

Så gott som.

Åtminstone det där råa.

Men jag kunde inte.

Det är sånt gulligull.

Beklämmande stackars dig-gulligull.

Jag blir förbannad bara av att läsa.

Jag vill läsa nånstans om verkligheten.

Om det djupaste jävla svarta

där känslorna river djupa sår.

Och sen häller sprit i.

Där man vill skrika fuck-you åt alla

även dem som vill komma med kramar.

Varför informerar inte organisationer om det?

Varför är det ingen som rakryggat berättar

så man kan läsa och känna igen sig?

Det blir tryggare så.

Om man får känna igen sig.

Man känner sig inte så förbaskat ensam.

Jag tror det många gånger är ett stort problem.

Att man känner sig så ensam

när ingen faktiskt förstår en.

När plattityderna kommer.

I relationer också.

Efter tex ett barns död.

Jag har varit ärlig.

Och säkert utmanat många

som sen ska ha en relation till mig.

Och vissa har backat från utmaningen.

En hel del faktiskt.

Annonser

8 reaktioner på ”Att känna sig så förbaskat ensam.

  1. Anneli Ekbäck skriver:

    Jag förlorade min dotter Ida i september helt oväntat vid en rutinoperation, hennes lungor kolapsade och hon levde i 9 dagar i respirator, hon var 20 år, gick sista året på gymnasiet i Umeå, jag saknar henne varje dag så det gör ont i hela kroppen, livet är inte rättvist, vi har kvar hennes tvillingbror, det gör också ont att se honom ledsen, för 2 v sedan dog farfar, det gjorde det inte lättare, ännu en begravning att gå till, en av min mans bästa vänner har dött så han ska på begravning i morgon.
    livet innan Ida dog var tufft, hon hade en cp skada och fick operera fötterna 2 gånger, var sjuk flera gånger , jag själv blev sjuk i utmattningssyndrom, det blev inte bättre av detta.
    Jag gillar inte detta, men har inget val, det är bara att följa med, även om det i bland känns som att man ska gå sönder.

    Gilla

    • majaerika skriver:

      Jag kan förstå att ni har det väldigt tufft. Så innerligt lider jag med er också. Så plötsligt även för er 💕 Jag själv var sjukskriven för depression/utmattning när det hände. För mig tog det en annan väg. Jag blev stärkt i att allt, precis allt som jag tidigare mått dåligt för, var absolut ingenting i jämförelse.

      Kram till dig ❤️❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s