Min son har dött. Igen.

Jisses, det här med att flytta var dumt.

Flytta bloggen.

Ett desperat famlande

efter något att göra.

Efter årsdagen har jag mått kaos.

Värre än före.

Värre än den dagen.

Det känns som att han dött igen.

Minut för minut genomled jag samma.

Skräcken.

Paniken.

Döden.

Enda skillnaden är tomheten omkring.

För andra var det ett helt år sedan.

För mig precis igår.

Jag var beredd på årsdagen.

Som jag skrev väntade jag mig att rasa.

Men sen väntade jag mig att återgå.

Att den skulle försvinna som inget.

Att livet bara skulle fortgå.

Inget kunde vara mer osanning.

Hampus har nyss dött igen.

Men jag står ensam.

Inte som förra året

då alla slöt upp.

Känns det bättre efter ett år?

Sorgen alltså.

Ensamheten?

Tomheten?

Nej, inte alls.

Det känns värre.

Ju mer han försvinner

desto värre känns det.

Ju mer han försvinner

desto mer flagnar glädjen.

Bort.

Sakta.

En bit i taget.

Samtidigt som den döde försvinner

så försvinner alla andra.

Pga bloggen är jag skonad

från frågor om jag mår bättre nu.

Oförstående frågor.

Som om tiden faktiskt läker sår.

Det är så mycket kring sorg

som måste fram i ljuset.

Jag vill kräkas.

Och jag vet inte om det är för kakorna

som jag i dysterheten tryckt i mig.

Eller för att min son precis dött.

Igen.


3 reaktioner på ”Min son har dött. Igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s