Hemma igen för vabb.
Maryams mage fortsätter att krångla.
Om det är ett tecken på förbättring
så lyckades hon fisa imorse
utan att skrika av panik och smärta.
Jag hoppas det innerligt.
Vill helst gråta bara.
Jag får sån fruktansvärd panik,
samma som den kvällen,
bara för katastroftankarna.
PTSD?
Kan man få det av en sån händelse?
Idag är en ganska vanlig dag.
Amira kommer hem igen
efter bus och lek hos kusinerna.
Hon har gråtit efter mamma och pappa.
Men jag förmodar
att hon kommer gråta efter kusinerna nu.
Och fortsätta tjata om att flytta dit.
Ensam.
Vi har kämpat med Maryams nätter.
Att hon ska hålla sig i sin säng.
Inatt hade hon bajsat kl 01
och efter att pappa bytt
så vek jag ner mig.
Utan att ens ha försökt.
Och så gott vi sov!
Vi får väl se.
Kanske det var jättedumt.
Men det var åtminstone skönt.
Och behövligt.
❤️
GillaGilla