Hemma igen för vabb.

Maryams mage fortsätter att krångla.

Om det är ett tecken på förbättring

så lyckades hon fisa imorse

utan att skrika av panik och smärta.

Jag hoppas det innerligt.

Vill helst gråta bara.

Jag får sån fruktansvärd panik,

samma som den kvällen,

bara för katastroftankarna.

PTSD?

Kan man få det av en sån händelse?

Idag är en ganska vanlig dag.

Amira kommer hem igen

efter bus och lek hos kusinerna.

Hon har gråtit efter mamma och pappa.

Men jag förmodar

att hon kommer gråta efter kusinerna nu.

Och fortsätta tjata om att flytta dit.

Ensam.

Vi har kämpat med Maryams nätter.

Att hon ska hålla sig i sin säng.

Inatt hade hon bajsat kl 01

och efter att pappa bytt

så vek jag ner mig.

Utan att ens ha försökt.

Och så gott vi sov!

Vi får väl se.

Kanske det var jättedumt.

Men det var åtminstone skönt.

Och behövligt.