Jävla årsdag, jag är dränerad.

Det är märkligt.

Hela tiden har livet hjälpt mig

med andra saker att tänka på.

Just nu är det magsjuka inför årsdagen.

För Maryam är fortfarande inte bra.

Men det andra problemet

är att jag är så tom.

Dränerad.

Jag vet knappt vad jag ska skriva här.

Knappt vad jag ska känna.

Jag ser ofta mig själv rasa samman.

Inte gråtande.

Utan lugnt.

Som om skelettet och muskler

helt plötsligt försvann.

Det är så jag ser det.

Hur jag dalar.

Jag ser mig med kjol av nån anledning

och den är det sista som fladdrar.

Och sen poff.

Borta.

Det är som att jag inte finns.

Jag är bara ett tomt skal.

Den där jävla årsdagen.

Den kommer sakta.

Och jag bävar.

Men helt plötsligt

kommer den bara vara borta.

Den också.

Poff.

Jag vill till Hampus.

Så är det bara.

Ju längre bort han är,

desto mer vill jag följa efter.


5 reaktioner på ”Jävla årsdag, jag är dränerad.

  1. Du beskriver det så bra. Ju längre bort han är, ju mer vill du dit. Vet presic vad du menar. Nu i jul var det 23 år sedan min son dog. Den fruktansvärda tomheten och behovet att få träffa han igen ❤ Årsdagarna kommer att förändras med åren.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s