Att minnas och känna.

Till artikeln måste jag söka passande foton.

Det innebär att jag måste gå igenom allt.

Den där sonen jag känner innan och ut.

Den där sonen som jag knappt känner.

Den som bodde hos sin pappa.

Minnas.

Och känna.

Allt jag gör just nu drar mig neråt.

I alla fall när jag är ensam.

Men är det rimligt att alltid

ha nån med sig?

Förmodligen inte.

Det var samma sak

på min promenad idag.

Första minutrarna går okej

sen är hjärnan uppfylld.

Kaosar.

Och paniken så stark.

Andnöd.

Och jag vill bara hem.

Bli förlamad.

Jag sjunker ner bara.

Mina knän är svaga.

Jag vill ha min son.

Bara min son.

Precis som alla andra.

Jag vet inte om det är julen som gör det.

Som gör att jag går ner mig.

I samma sekund som det blir tyst.

Allt med julen känns så fjuttigt.

Vem kan önska sig en kaffemaskin

eller ett smycke

när jag egentligen saknar ett liv?

God jul säger de.

Och jag med.

Som om allting är som det ska.


2 reaktioner på ”Att minnas och känna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s