Första advent utan dina andetag.

Jag ser andra räkna dagar

och veckor

sedan deras barn dog

och får tanken att jag inte sörjer.

Tillräckligt.

Så dumt.

Som om att rasa mot avgrunden

inte vore nog.

Kanske jag faller alldeles för snabbt?

Så allt bara swischar förbi?

Vi hade första advent igår.

Som alla andra förstås.

Men vi faktiskt firade.

Vi är lite dåliga på det.

Med julkalender.

Pepparkaksbak.

Tände ljus.

Julmarknad.

Det var så trevligt.

Men det är så väldigt tomt.

Jag vadar fram i vatten till midjan

i full mundering

för att nå livet därframme.

Den är seg

tomheten alltså

och stundtals som knäcksmet.

Den kan obönhörligen uppsluka dig

I en tsunami av sorg och längtan

från absolut ingenstans

men du måste fortsätta gå.

Jag är så nervös för den här julen.

Tanken är att vi ska åka från Holmsund.

Till Norsjö.

Till familj.

Jag tänkte först att det skulle vara skönt.

Men förut

när Hampus inte firat jul hos mig

så har vi alltid haft kontakt ändå.

I år vill jag fira jul bredvid graven.

Annonser

3 reaktioner på ”Första advent utan dina andetag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s