På en plats ingen känner till.

Flera år har kommit och gått,

men inget blir som det en gång var.

Tankar tar ibland överhand

och kontrollen man byggt upp

bit för bit rasar fortfarande ibland.

Jag undrar varför.

Ingen frågar efter mig…

vet dem inte att jag finns kvar?

Innanför tunga väggar av hud och muskler

lever mitt gamla jag

med smärtan som efterlivet skapat.

Det stormar här inne fortfarande,

ibland mer

ibland mindre,

saknaden sliter sönder min kropp

med jämna mellanrum

och lämnar mig i en trasig hög.

Jag letar efter minnena som finns kvar, minnen av honom

som inte får gå förlorade.

Känslan av

att inte klara att hålla fast vid det som var,

skrämmer mig

och skär djupa hål i en sorgsen själ.

Hjärtat har slutat lyssna på känslor,

bara tomhet och saknad ekar här.

Tårar tar aldrig slut,

de blir mer som ett plåster

för de sår som är minst.

Jag vet att jag aldrig kommer att släppas ut

att jag alltid

kommer att fortsätta leva här inne.

Hon som ser ut som jag

lever det livet

som behövs för alla andra där ute.

Jag är i mitt eget fängelse

lever instängd i min egen kropp,

Ibland vill jag skrika högt,

skrika att jag finns här inne,

jag finns kvar men vakar över minnena

på en plats ingen känner till…

Skrivet av Susanne Blid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s