Jag blev paff.

För det kom så från ingenstans.

Och nånstans har jag tappat tron.

Den allra viktigaste tron.

Den på mig själv.

Men så förklarade min vän.

På ett sätt så jag faktiskt också kände det.

Det är svårt att se sig själv

med andras ögon,

men den här gången så kunde jag det.

”För att jag

aldrig har känt/träffat någon

som kan utrycka sina tankar

med så bra beskrivning.

Jag får så många A-ha moments

från dina texter.

Det är ett måste

att man är smart för att kunna göra det.

Sen, hur du hanterar barn och man

och med allt skit som händer

(sjuka barn, magkatarr, mörka dagar).

På nått sätt tar du dig upp.

Du gråter och mår dåligt

och det är bara DU som riktigt känner

och går igenom helvetet,

men tar inte glädjen,

av att vara med sin mamma,

ifrån Amira och Maryam.

Det är som flera olika personer

som lever parallellt.

Hur kan man inte se upp till det?”

Låter det ego om jag mår bra av sånt?

Boostar mitt mående.

Som en injektion.

Tack Sandra, du är fantastisk!