Här sitter vi och äter chips.

Jag och Amira.

Hon ser Vampirina samtidigt.

Och lutar mot mig.

Lutar sitt huvud mot min axel.

Precis sådär som Hampus brukade göra.

Hon blir arg.

-”Ät inte mina chips, mamma!”

Jag kan inte låta bli.

Det är en helt vanlig fredagskväll.

Bara att livet är helt ovanligt.

Det har stått mycket om Dante.

Pojken som försvann.

Och nu har hittats död.

Sånt river också upp sår.

Ser många föräldrar som förlorat sina barn

som hittar empati till andras liknande öde.

För mig börjar bara såret blöda.

Mitt eget.

Jag kan se andras värre öden.

Och då hitta tacksamhet.

En konstig tacksamhet.

Förutom det har Maryam varit sjuk.

Sådär sjuk så att hon inte ens orkar le.

Det visade sig vara öroninflammation.

Och nu får hon Kåvepenin.

Alltså vi mår alla bra.

Vi är sjuka.

Vi är friska.

Livet liksom bara fortsätter hända