Mitt liv var inte rosa då.

I veckan har vi bakat bröd

ätit våfflor och plättar till frukost

gjort slime flera gånger

gjort playdoh

som färgats med gurkmeja

Sånt som föräldrar gör.

Amira har varit sjuk.

Är fortfarande litegrann.

I princip skulle man

kunna kalla mig VAB-Ernst.

Men jag kommer inte ifrån känslan

att livet inte är för mig.

Min syster frågade mig

vilken känsla som är värst.

Och det är den känslan.

Den dunkla känslan

att ha resignerat.

Jag lever för min barn

Amira och Maryam.

Och jag är fast besluten

om att de ska ha det bra.

Men jag har ingen önskan om livet.

För mig själv.

Kanske är det därför

som jag gör så mycket för dem?

För att jag gett upp mig själv?

Jag är helt enkelt inte glad.

Det är nånting som jag minns tydligt.

Från kvällen då allt hände.

För jag minns innan.

Jag minns glädje.

Jag minns hur bröstet inte var tryckt.

Mitt liv var inte rosa moln då

men alla moln var inte heller grå.

I jämförelse med nu så ser jag tillbaka

och ser mig själv som en ballong.

Allt var liksom nånstans lättare.

Flygande.

Upplyft.

Nu är mina moln svarta.

Och även de ljusaste stunder

är det duggregn.

Kanske kommer jag lära mig

att dansa i det?

Annonser

5 reaktioner på ”Mitt liv var inte rosa då.

  1. GE ALDRIG UPP DIG SJÄLV MAJA! Lära dig dansa i regnet låter som ett bra mål! Hoppas du får hjälp i det svåra du går igenom (om du behöver), för att komma dit ❤. Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s