Att relatera till det värsta.

Vi promenerade till kyrkogården idag.

Till Hampus plats.

”Väntar Hampus där, mamma?”

Hur förklarar man något

som man inte förstår själv?

”Nej, Hampus är ju i himlen, älskling.

Men han har fått en egen plats

en sten

som vi kan komma till.

Och prata med Hampus.”

Amira är i min famn.

Det är kanske tryggast.

Hon ler.

Nästan lite blygt.

Och ropar snabbt mot himlen.

-”Hej Hampus!”

När vi kommer fram

går hon direkt till hans bild.

Hon ska klappa honom säger hon.

-”Ja, vi kan stryka honom på kinden.”

Jag tycker mig höra

att morfars röst darrar lite.

Men han håller sig samlad.

Precis som oss andra.

Resten av dagen är Hampus för Amira.

Det märks att hon försöker relatera.

Bearbeta det som pågår.

I badet tar hon upp en ”telefon”.

-”Hallå! Ska vi åka till himlen?

Den hon pratar med frågar troligen

vad de ska göra där.

-”Ja, hämta Hampus.

Jag vill vara med han.

Och åka till lekparken”.

Amira är bara ett barn.

Inte ens 3 år än.

Allt händer i nuet

och det är liksom inget konstigt.

Hon bearbetar i leken.

I en klackspark.

Det verkar skönt.

Det enda som tar på henne.

Är mina tårar.

-”Är du ledsen, mamma?”

Och en osäkerhet

som inte riktigt går sätta fingret på.

Ett starkare behov av att veta var jag är.


En reaktion på ”Att relatera till det värsta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s