Att säga det där som är viktigt.

Det är tungt nu.

Barnen har varit förkylda.

De sover inte så bra.

Är fortfarande förkylda på nätterna.

Märkligt.

De håller sig pigga ändå.

Mamman blir sliten.

Det tunga beror också på

den lille pojken som varit sjuk.

Genom allt det

har jag återupplevt allt med Hampus.

Jämfört våra situationer.

Varit ledsen för dem.

Varit ledsen för oss.

Igår bröt jag ihop igen.

Jag blev avundsjuk faktiskt.

För att de fått möjligheten

att säga allt det där viktiga.

Allt det där som i vardagen försvinner.

Allt det där som jag sa till Hampus på IVA.

Som jag viskade i hans öra.

Allt det där som jag alltid ska komma ihåg

att ofta säga till mina barn.

De två som finns kvar.

Så jag grät.

En förlösande gråt.

En som inte ville sluta.

En som gjorde det svårt att läsa bok

när Amira skulle sova.

Idag har Amira haft Hampus så nära.

Pratat så mycket om honom.

Det verkar svårt nu.

Det där att vi inte kan åka till honom.

Eller han till oss.