Pojkens sista dagar.

Jag har startat en insamling på Facebook.

Till en familj vars öde liknar vårt.

Fast ändå på nåt vis ännu värre.

Jag känner inte familjen.

Känner bara deras son.

Den son som skickades till Sverige.

För att spara pengar.

För att de behövde allt de hade

till lillebrors behandling.

Nu är den sista tiden kommen.

Han gick inte att rädda.

Och han ligger nedsövd.

För sitt eget bästa.

Jag känner inte mamman.

Men jag känner hennes plågor.

Hennes sorg.

Panik.

Den svarta avgrunden.

Det är där vi kanske möts.

När hon rasar.

Livet.

Fy fan för livet.

Jag såg honom igår.

På FaceTime.

Och jag bröt ihop.

För jag såg inte honom.

Jag såg Hampus.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s